Skor med klack.

Det är den tjugofjärde december och jag går i kyrkan för din skull. Inte för att du skulle ha bett mig, kanske inte ens för att du skulle velat det, mest för att jag saknar en länk till dig. Du och jag, vi behöver Byggnaden, Boken, Mannen för att tala nu (lyssna på mig.) Ute ligger en halvmeter snö, det är kallt och jag har mina nya skor, de röda med klack. De gör mina tår lila och våta, men för din skull har jag dem på (gillar du dem?) Det ligger granris utanför kyrkporten och när jag öppnar dörren ekar det i hela vapenhuset. Jag är nästan sist och folk vänder sig efter mig i kyrkbänkarna när jag klippetiklopprar mig fram till min plats. Här inne luktar det unket, instängt. Det doftar som i dina kvarglömda kläder.

De tända ljusen fladdrar inte. Luften står stilla. Jag tänker på liken (tar ni vinddraget med er?) I min kyrkbänk, med en psalmbok i handen, väntar jag på dig. Om inte här, om inte nu – så när? Vi sjunger och jag hade nästan glömt att man gjorde det i kyrkan, jag tar i så att jag hör min egen röst, men jag väntar också på din (var är den?) Den torra luften river i halsen och sen orkar jag inte vänta längre för livet, döden och evigheten kommer emot mig alldeles för snabbt. Snart är allt jag kan höra orgeln bakom mig och dånet från mitt eget huvud som överröstar allt det andra. Vågorna kring din båt forsar i mina öron och det vill aldrig sluta. Jag tänker att det är nu det ska hända. Nu kommer belöningen för veckorna, månaderna när jag inte vetat, nu kommer du!

När de elektriska ljusen tänds igen vaknar jag utan att ha känt dig intill. Allting är som förut och inget blir någonsin som det var (vad trodde jag?) Jag lämnar byggnaden, boken och mannen och de har ändå aldrig funkat för oss. På vägen hem är jag hes och tappar klacken på min röda sko. Ingenting har jag för mina sorger. Inga förklaringar och inga svar. Bara ett gapande hål i bröstet (var är du?)

trött

Jag hatar SVTs programserie Kysst av spriten. Jag hatar det och jag älskar det. Jag lyckas alltid pricka in repriserna på kvällarna och det är säkert nyttigt att se. Säkert. Men det är för tidigt. Jag klarar inte att se det riktigt än. Jag är trött på att mina vänner hela tiden pratar om pappa som en som dricker för mycket. Som drack för mycket, heter det, just ja. Som att jag skulle tyckt mindre om honom för det. Som att han inte var min pappa ändå.

Och att folk förutsätter att jag ska klara att prata om allt redan. Jag gör det ju. Jag pratar, berättar om hur begravningen ska vara, vilken musik som ska spelas, men det är för tidigt att fråga mig om sånt. Jag stänger av mig själv och rabblar begravningsfakta och såna här praktiska saker som handlar om att jag måste ta hand om det han lämnade kvar av sitt liv. Jag pratar och pratar, men det är inte jag, det är någon annan som har tagit över min mun, min kropp och allt hon gör är att babbla.

Jag önskar att någon av de bästa, närmaste, ville fråga om pappa. Inte om något annat. För det spelar ingen roll nu ändå. Jag önskar att någon ville be mig prata om hur han var. Så att jag kunde få berätta mina allra finaste minnen och kunna gråta hos någon, inte bara själv framför ett teveprogram. Det skulle jag vilja.

I morgon ska jag skriva det sista brevet till honom. Allt som jag någonsin velat och kommer att vilja säga honom ska jag skriva i det där brevet. Jag kommer behöva täcka in eventuella barnbarn, Åsa Linderborgs nya böcker, och allt det som kommer att hända fram till min egen 50-årsdag. Allt det kommer han ju att missa. Brevet lägger jag i kistan strax innan begravningen nästa fredag och så får det brännas med honom. Kanske finns det en liten, liten chans att han får det.

alive

Det är svårt nu. Svårt att göra skolarbete, för jag läser och läser utan att förstå vad det är jag läser och mitt i alltihop ringer nån om nåt praktiskt kring pappas död. En lägenhetsnyckel som ska hittas, en jurist som vill göra en bouppteckning eller nån som vill veta hur mina släktingars namn stavas - för att dödsannonsen ska bli rätt. Efter det är det ingen idé att fortsätta ens.

Jag har ett seminarie i morgon, ska ha läst och ha koll på en bok som jag knappt klarat att öppna. Kan inte ens gå dit och gömma mig bakom någon, för vi är bara fem personer som ska prata i grupp med läraren. Det är hopplöst. Så - jag tittar på teve. Jag tittar och jag tittar och jag tittar. Den stora resan, Mammas pojkar, How I met your mother, Bonde söker fru och lite Greys anatomy för att få gråta (mer?) Problemet är bara att jag inte längre har någon sympati med karaktärerna längre, deras bekymmer rör mig inte ryggen.

När Merediths patient tittar på sin läkare med spegelblanka ögon och förstår att han kommer få leva utan sin vänstra arm och hela hans familj står utanför och ser lika gråtmilda ut, vill jag bara skrika åt dem att JAG SKITER I DIN VÄNSTRA ARM, DU LEVER OCH ALLA ANDRA PROBLEM ÄR SÅ JÄVLA SMÅ ATT DE ÖVERHUVUDTAGET INTE EXISTERAR!

Jag har ingen sympati, empati för nåt just nu. För överallt ser jag mycket sämre människor än min pappa, som lever.

De andas och de lever.

kattmjölk och vinflaskor

Det går lite upp och lite ner allting. Ibland kan jag må okej, men andra stunder vill jag bara kräkas. Jag gråter inte så mycket längre. Känns som att jag har gråtit kroppen alldeles torr på tårar. Konstig känsla.

Det kommer nog att ta tid att inse vad det är som har hänt. Att pappa är död. Att jag kan sluta skriva brev till honom, ringa, eller ha dåligt samvete för att jag inte gjort det. När jag städade ur hans lägenhet hittade jag alla mina brev och vykort. Massor! Ett smärre under att jag hunnit med något alls i mitt liv förutom att skriva till pappa.

Jag hittade dessutom några svar på mina brev som han aldrig hade skickat. Det var fint. Men det fick mig att vilja kräkas också, samtidigt. Allt hade kunnat vara så annorlunda. Han hade kunnat leva ett så mycket enklare liv. På så sätt är det skönt att allt är över nu. Han mår nog inte dåligt nu va? Oavsett var han hamnat kan han slappna av. Det finns nog ingen alkohol i varken himmel eller helvete.

Nisse har slutat skrika och verkar anpassa sig till oss och vår lägenhet. Det är en jättefin katt! Han är väldigt kelen och vill gärna ligga under täcket och sova om han får. - Det får han! Christian och jag daltar med honom och han kommer inom kort vara världens mest bortskämde katt. Världens mest älskade också.

Nu jamar han, dags för en skål med kattmjölk!

ojoj

Jag är så trött. Jag är så fruktansvärt trött. Bilresan hem tog 12 timmar (man får bara köra i 80 kilometer i timmen med släp) och katten skrek hela vägen. Han fortsatte skrika hela natten och lugnade inte ner sig förrän jag suttit och klappat honom i över en timme, då tog tröttheten över och han somnade i två timmar. Jag med. Sen låg vi i sängen och pratade lite, Nisse och jag. Vi pratade om hur allt kommer bli och kom överrens om att allt kommer att ordna sig.

Åtminstone tror jag jag att det var det vi kom överrens om, men jag är inte säker, för sen fortsatte han att skrika och nu är han alldeles hes.

Stålkvinnan

Det jobbigaste med det här är att jag är ensam. Min bror kan inte hjälpa till för han är minderårig, och min mamma kan inte hjälpa till eftersom de var skilda. Det är -jag- nu. Och Christian. Jag hade aldrig klarat det här utan honom. Han tog ledigt från jobbet, skjutsade mig 80 mil, klev in i en lägenhet där det legat en död gubbe i en vecka utan att rynka på näsan, drog upp tröjärmarna och började diska medan jag gick runt, runt i lägenheten, hoppade över området med likvätska på vardagsrumsgolvet, grät, grät, grät och inte visste var jag skulle börja någonstans.

Sen har han skjutsat runt mig till banker, begravningsbyrå och jurister, lämnat säckar med grejer till Myrorna och bara .. funnits. Jag är så tacksam över det. Vi tar dessutom hem pappas katt, och det har bara varit självklart för honom. Han läser ju inte det här, men han har varit precis sådär som man behöver när något sånt här händer.

Jag hinner inte vara ledsen nu, det är jobb från morgon till kväll. Jag fungerar som en levande sambandscentral för hela släkten. Det är mer komplicerat än jag trodde att dö. I alla fall för dom som blir kvar. Nu börjar jag få lite överblick i alla fall. Jag har inte gjort allt än, men jag vet i alla fall vad som -ska- göras.

Begravningen är på det stora hela planerad, ekonomin håller jag på att utreda, försäkringar kollade, papper inskickade, andra papper är beställda och på väg, sakerna håller jag på att sortera, lägenheten är uppsagd...

Men sen. När allt det där är gjort kommer jag att hinna tänka på det igen. Att min pappa är död och att jag aldrig mer får se honom. Att de minnen som jag har av pappa nu måste stoppas in i en burk med ett väldigt hårt lock på, för jag kommer inte att få några fler.

Och det kommer att bli jobbigt.

Jag är rädd att jag kommer hem och kollapsar. Jag hinner inte det nu! Jag har en uppsats att skriva, en tenta om två veckor... En begravning att gå på och ett dödsbo att förvalta. Att jag klarar det här nu förstår jag inte, men nu, precis nu är jag stark. Just nu klappar jag om och tröstar de som snyftar och pratar om pappa. "Ja, det är sorgligt" säger jag, men jag känner det inte. Just nu klarar jag att gå till begravningsbyrån och prata om dödsannonser, inplastade lik och borgerliga officianter, utan att gråta. Just nu är jag Stålkvinnan.

Och det oroar mig.

men vad fan ...

Det var verkligen länge sedan jag skrev nu. Antar att jag varit för upptagen, eller att jag inte haft något behöv av att skriva av mig i en blogg som långsamt håller på att tyna bort. Men det vill man ju inte medverka till. Bloggdöd alltså, så det är nog bäst att knattra vidare. Så vad har hänt sedan sist?

1. Vår har blivit sommar. Jag jobbar i klädaffären och på bokhandeln. Mest klädaffären.

2. Jag har blivit med sambo. Jag och Christian har flyttat ihop och jag trivs. Gud vad jag trivs. Ska det vara så här enkelt att vara ihop? Jag har världens bästa pojkvän, men det vågar jag inte säga högt egentligen, rädd att jinxa det. Äh, skitsamma. Så är det.

3. Jag regisserar pjäs för fullt. Först föds man ju sätts upp i september. Jag är stolt över det här projektet. Jag tror att det kommer bli kul att titta på. Jag hade velat se den här pjäsen! Och det trodde jag ju också att jag skulle få göra, men en av mina skådisar kunde inte vara med, så jag fick hoppa in och ta hennes roll vilket betyder att det inte blir något sitta stilla på en stol och titta på premiären ett par meter bort med ett glas champagne i vänsterhanden, utan jag kommer att stå på scenen tillsammans med mina fina skådisar. Lite läskigt eftersom jag aldrig kommer att få se min egen pjäs utifrån. Jag kommer aldrig vara säker på om den är bra eller inte! Ååååh, nervöst!

4. Ja .. Nä .. Det kanske inte har hänt så hemskt mycket mer? Jag försöker odla mina vänner och det är väldigt sorgligt att Sussie har flyttat tillbaka till Uppsala, även om vi inte alls träffades så ofta var det skönt att ha någon sån där trygg person nära. Nu känns det lite ensamt och jag ska ta och skaffa mig ett par nya kompisar tänkte jag. Man får vara lite mer öppen än normalt antar jag. Extra trevlig? Börja använda deodorant? Inte vet väl jag!

Oh crap.

I onsdags när jag åkte från Malmö till Stockholm för att hälsa på min sjuka mormor var det en idiot som stal min stora resväska. Ni vet, man får ju bara ställa väskan på ett angivet ställe, i änden av vagnen, och där är det ju inte så svårt för någon annan att nappa tag i väskorna. Nu hände just det mig och en annan tjej. Hon stackaren var på väg på semester till Egypten och blev av med all sin semesterpackning, men hon hade i alla fall varit förutseende nog att ha en hemförsäkring. Det hade inte jag. Klantigt! Noll ersättning och inga möjligheter att ersätta garderoben på ett bra tag.

Nu blev jag av med min bärbara dator, med texter, noveller, skolarbeten och bilder från fyra år tillbaka. Halva min garderob är borta, två sprillans nya dvd-boxar jag köpt på bokrean (Hasse & tage och Pang i bygget - jag hade inte ens sett dem än) mp3-spelaren, min dyra sport bh och hela min necessär med smink och parfym. Borta. Jag som verkligen älskar mina kläder lider bigtime. Men det värsta är nog den gamla datorn med allting i, alla bilder, texter, uhuuu! Jag blir så arg!

Jag har ringt till polisen ungeär 108 gånger, men min väska är gone for ever skulle jag tro.

Nu börjar jag undra om jag har en väldig otur? Jag har inte tänkt på det själv, men idag när min bror hälsade på sa han att han tyckte att jag alltid råkar ut för saker, och nu när jag tänker på det så .. Men vad kan det bero på? Är jag mycket klantigare än alla andra, eller? Verkar det här konstigt eller tror ni att jag är som alla andra i otursfrekvens? Here we go:

1. Förra året stals min nya, fina mobil. Innan dess har jag blivit av med (blivit bestulen på) en väska innehållande mp3-spelare och skolböcker.

2. Min uppsatskompis sjappade innan inlämning av uppsats förra terminen vilket gjorde att jag "tappade" ett halvår i min utbildning innan jag kunde fortsätta (tyckte hejdlöst synd om mig själv!)

3. Två dagar innan ett jobb i maj förra året krossade jag knät. Två månader på kryckor och det har fortfarande inte blivit riktigt bra. Det andra knät hade hoppat ur led en gång tidigare Två månader på kryckor.

4. För några år sedan hoppade jag över en uppspolad mask på gatan och fick en inflammation i höften och fick hoppa på kryckor i 6 månader. Det låter ju osannolikt, men det är faktiskt sant - ja, jag vet att det låter sjukt ..

5/6/7/8/9 ... osv. Efter att ha ramlat av en häst med ryggen före in i ridhusväggen fick jag allvarliga ryggproblem under flera års tid. Fick gå hos sjukgymnast/kiropraktorer/naprapater och massörer. Jag har brutit två fingrar, en tå, fått hjärnskakning två gånger (fick en bokhylla i huvudet - TVÅ gånger ... ) axeln har hoppat ur led flera gånger, jag har haft kemisk lunginflammation och har just drabbats av ett svårt eksem som göra att delar av min kropp (bland annat brösten!) vätskar och blöder hela tiden. (Jag vet att det är äckligt att läsa om - men hur tror ni då att det känns?!)

Jag är en ganska lycklig person och tänker alltid positivt när jag funderat över saken en stund. Jag gräver aldrig ner mig, så jag tror inte att det kan vara .. psykiskt?

Oh crap, nu tar jag en cigg, jag vet att jag har slutat röka, men det är antingen det eller dunka huvudet i köksbordet.

först föds man ju

Rolig valborg! Inget parkhäng, men väl flyttstäd och kartongflyttning. Sen kom det folk hit och vi grillade och drack alldeles för starka drinkar och vaknade på första maj med huvudvärk som inte var av denna världen. Då åkte vi ut till Lomma och solade i badkläder på en strand som egentligen var lite för kall och blåsig för ändamålet, men det dög ändå. När vi åkte hem var vi lite svidiga i skinnet och trötta och gick och la oss. Har vi haft inflyttningsfest nu, eller får man ha en till?

Snart är det dags att dra igång audition till pjäsen jag ska regissera i sommar. Först föds man ju av Line Knutzon. Det ska bli så kul! Jag hoppas att vi blir ett bra gäng. Det är en väldigt bra pjäs till att börja med i alla fall. Rolig, fin och lite sorglig. Men inte för tung. Jag tror att den kan passa en sommarteaterpublik.

oj

Nu har jag skruvat ihop två stycken köksstolar och funderar på huruvida jag ska gå på Billyhokhyllan eller inte. Det lutar väl, kan jag erkänna, åt -inte-. Hyllhelvetet kostade 650 kronor och tar säkert två timmar för mig att skruva ihop. Nyss såg jag en likadan på Blocket för tvåhundra. Ihopskruvad! Varför köpte jag inte en sån?

Det är tokfint väder ute men om en stund ska jag förflytta mig från lägenheten till borgen och sitta med majd och knåpa ihop ett program till Vildanden. Det är bestämt nu att jag ska regissera i sommar. Snart är det dags för att hålla någon slags audition tror jag. Sånt är alltid svårt. I övrigt har jag köpt hela Playa del sol på dvd. Jag kommer vara upptagen i en vecka. Minst.

in your room

Min gamla J och hans flickvän har fått barn nu. Jag tittade lite på bilder på dem på facebook och de var så fina så fina tillsammans! De har nog varit ihop i 5 år nu tror jag, däromkring i alla fall, och de ser så himla kära ut på alla bilder. J kommer bli världens finaste pappa för han är så snäll och omtänksam och bra på att leka, de kommer bli en jättebra familj. Vilken tur de har som har hittat varandra, och grattis till bebisen som får så fina föräldrar. J är nog den enda expojkvän som jag gladeligen skulle rekommendera som pojkvän. Han var en fantastisk pojkvän. Han är fortfarande en fantastisk person.

Nästan lika fin, omtänksam, rolig, tramsig och fantastisk som C är! Han är hemma och leker med sin lillsyster eftersom hon har påsklov. Jag har sån sjuk tur med att träffa fina killar. Tänk att jag har det så bra, det är ju fantastisk. Nu ska jag sluta skriva "fantastisk". Snart kommer D och C hem, då blir det roligare!

toxic

lallallalalaaaallalalalalallalaaa

Nu kommer D klaga på mig för att jag bara tjatar om C i den här bloggen. Jaja, jag har inte skrivit på länge, och så kommer ett blogginlägg om hur kär jag är. Jaja, men jag är ju det! Man vet aldrig hur länge det varar, så det är säkrast att vara glad när man är on a roll!

Snart ska vi flytta ihop. Den första maj bor jag i en tvåa på studentlyckan med herr nilsson och min fina kitsch-namnsdagspresents-lampa. Inte en chans att den ska hänga i klädkammaren! Mitt enda orosmoln är att nilsson säger att han också vill vara med och inreda. Vaddå! Jag är ju inredningshitler! Ska nu någon annan också bestämma?? Vet nån vad!

I vilket fall ska det bli skönt att slippa åka fram och tillbaka hela tiden, jag tror vi sovit utan varandra kanske tio nätter det här året, och det innebär att man hela tiden har fel saker på fel ställe. Ridstövlarna hos honom - måste åka dit och hämta innan stallet, böckerna hos mig - men jag är ju hos honom! Ååååh! Det är jätteenerverande! But no more! Vi kommer somna och vakna alltid i samma säng nu och mina kläder och böcker kommer alltid vara på rätt ställe.

Fint så!

all inside

I dag har jag varit ledig och gjort precis ingenting igen. Eller, nä, nu ljög jag. Jag gick på samtalskväll om kriget i Gaza i Athén. Det gjorde jag, och det var intressant om man bortser från att diskussionerna hade lite tendens att bli långa föredrag i "såhär tycker jag" istället för en fråga eller påstående som ledde till en bra och spännande debatt. Och en jätteupprörd palestinsk man som hade med sig gigantiska foton på vad jag tror var krigsskadade barn och skrek och grät och verkligen inte passade in i det akademiska blablabla-sällskapet som satt på podiet och diskuterade krig som de inte ens varit med om. Det fick mig att känna mig äcklig. Tänk att jag har mage och sitta med en bunt andra människor och intellektualisera ett krig som jag egentligen inte känner någonting för! Javisst, jag tycker att mycket är fel och så vidare och så vidare, men verkligen KÄNNA någonting tvivlar jag på att man kan göra förrän man har anledning att vara rädd att ens närmaste kanke inte kommer att leva imorgon. Äckel-jag sitter och lyssnar på för- och motargument och tänker mina trångsynta tankar men fattar egentligen ingenting. Det är ju så att man mår illa.

Sundance Nilsson är hemma hos sina föräldrar och jobbar. Jag är alltså såndär gräsänkling, och det enda jag gör för att fira det är att gå på en diskussionskväll. Tragiskt. Å andra sidan vet jag inte om det är så mycket att fira att jag måste sova själv. Imorgon ska jag jobba igen. Sälja kläder. Sälja, sälja, sälja. Det är så mycket sälja att jag får ont i huvudet! Men jag ska göra mitt bästa.

helvetes jävla skit

Så snabbt gick det att förstöra en dag. Jaha. Jag tröstar mig med Javier Bardem. Nu väntar jag tills klockan blir sju och då blir min dag en roligare dag. Nu måste jag försöka få tag på de där uppsatserna som jag ska opponera på!

jeepers creepers

Jag ska hem till pojkvännens föräldrar och födelsedagsfika. Jag försov mig, missade tvättiden och har ingenting rent att ha på mig förutom de mjukisbyxor och den luvtröja jag sitter i nu. Jo, balklänningen är ren. Vad väljer man - att lukta som en slusk, att se ut som en eller att gå uppklädd till tänderna?

Igår läste jag ut I trygghetsnarkomanernas land och har funderat en massa över saker som jag är rädd för nu. Jag vet inte om den är en sån bondepraktika som vissa sagt att den skulle vara, en del av hans analyser känns mer som spekulationer än vetenskapliga fakta - men en del poänger har den helt klart. David Ebenhard som har skrivit boken är enligt bokens baksida "överläkare och chef på Stockholms läns psykiatriska akutmottagning vid S:t Görans sjukhus". Något som verkar ha gett honom en lätt släng av hybris, för man undrar med vilken självklara rätt en läkare sitter och gör kulturantropologiska analyser i över 317 sidor. Jag tvivlar inte på att han är bra på sitt yrke, men undrar om inte många tar vad han skriver för rena sanningar bara på grund av hans yrke.

Jaja, det får väl vara hur det vill med den saken. Boken var i alla fall ganska intressant och rätt så kul läsning. Nu ska jag leta upp en klänning utan deodorantfläckar under armarna. Fräscht!

"Karlsson - neeeej!"

Det här är det roligaste jag har sett på mycket, mycket länge. Tack gode gud att det blev en till säsong. Jag har saknat Gulletussan. Passa även på att kolla på det här klippet! Hohoho!

musica nonstop

Idag är det nyårsafton och jag har precis varit på systemet och handlat sånt som ska drickas ikväll. Jag har en inpackning i håret, ska strax in i duschen och peelas, rakas, smörjas och tvättas. Här finns ögonbryn som ska noppas, naglar som ska målas och så ska håret lockas. Jag kan inte låta bli att fundera på för vems skull jag gör allt det där. Jo, visst - för min egen - man mår ju bättre om man känner sig skitsnygg, men inte fasiken skulle jag göra allt det där "för mig själv" på en öde ö inte. Jag orkar inte ens skriva nåt om den manliga blicken och blabla, men ni vet att jag tänker det..

Nåväl, allt det där ska jag ju i alla fall göra och ikväll tänker jag se ut som en billion dollar babe i min nya svarta korsett och sotade ögon. Innan vi går till festen ska Joppe, Malin och jag laga och äta sushi. Sushi utan fick i till Malins förtret. Det slinker nog ner. Yum! Ikväll tänker jag ha en bra kväll.

Nyårslöfte? Kanske att börja tjata om att sluta röka igen.

klirrklirr!

Jag har på mig Anna-Karins julklappsarmband idag. Det klirrar och det tycker jag om. I morse lämnade jag in uppsatsen, mycket skönt. Nu är det bara några småändringar kvar. Dagen har spenderats med Christian som jag inte hade sett på en vecka. Vi har varit på bio och legat och småpratat och slumrat hela dagen. Skönt. Min första ledighet på länge och jag skäms inte över att jag spenderade den på att göra ingenting. Det borde ingen göra, men ständigt hör jag folk beklaga sig över att de "slösat bort tid" på att vila upp sig, göra ingenting. Bah! De har ju vilat sig, det är aldrig slöseri! Man ska ta hand om sig själv. Har jag läst.

tänk om ..

Vad gör jag med mitt liv?! Ångest! Kris!

En till gammal pojkvän ska ha barn och jag är så GLAD för deras skull och samtidigt får jag panik. Vad gör jag, vad håller jag på med? Vad leder det här till? Vad vill jag göra med mitt liv? Vad gör jag för att fylla mitt liv med det jag vill ha? Vad investerar jag i framtden? Blablabla ..

Uppsatsen ska vara inne i morgon, mitt hår är tovigt och alldeles matt, i spegeln ser jag ut som en fyrkant och jag har precis kommit hem från jobbet. Känner mig inte helt stabil.

Dålig dag?

Om vad som är normalt.

Jag tycker inte om svartsjuka. Inte alls. Jag tycker inte om att vara det själv, jag tycker inte om när någon jag är tillsammans med är det och jag tycker inte om när någon är svartsjuk på mig. Det är en dålig grej, ja bara dålig faktiskt - läs bara här! Jag har skämts över mig själv de gånger det bränt till i magen när jag sett han jag älskar titta lite för länge på någon annan, eller när han pratat uppskattande om någon tjej jag misstänkt att han gillar och jag mått illa. Jag har skämts varenda gång. Och med rätta! För jag tror inte att svartsjuka är något naturligt tillstånd som vi inte kan hjälpa.

Jag tror att det i allra högsta grad är någonting man kan påverka själv. Och framför allt ser jag det som ett svaghetstecken hos mig själv. För jag vet ju att den jag är osäker på, innerst inne, inte är den jag är tillsammans med, utan mig själv. Det är mina egna brister jag ser - fast tvärtom - i tjejerna jag varit svartsjuk på. Känner jag mig dålig för att jag inte vågar prata inför folk blir jag orolig att någon med karisma av kaliber diamant ska komma och svepa iväg med min kille - att han ska upptäcka mina brister och se någon annan som har just det där jag saknar. Det är egentligen inte honom jag inte litar på, utan mig själv. -Jag- litar inte på att -jag- är tillräckligt bra för att kunna slappna av och lite på min älskade.

Det är ju sorgligt när man känner sådär. Och därför skäms jag när det händer. Det är sällan jag erkänner när det händer, men det gör det ju och jag vet -exakt- hur det känns när det sticker till i solar plexus och det känns som att någon vrider lätt i inälvorna när den där tjejen som har allt det som inte jag har, går förbi. Men det går ju att påverka! Ingen annan kan lösa problemet åt mig, det är hjärnspöken, det vet jag ju. Jag måste inse mitt eget värde och lita på den jag är tillsammans med. Utan den tilliten har man inte mycket.

Jag vet en annan sak också. Jag skulle aldrig tolerera att någon sa till mig vem jag får och inte får umgås med. Aldrig. Jag kan inte ens se att någon av de pojkvänner jag haft skulle komma på tanken. Jag är min alldeles egna person och den dagen någon försöker bestämma över mig, inskränka min frihet, den dagen kommer jag att sparka bakut. För så behandlar man inte någon man älskar. Man ska respektera den man älskar. Lita på varandra.

Detsamma gäller förstås det motsatta förhållandet. Jag skulle aldrig förbjuda min pojkvän att träffa någon han tyckte om att träffa. Jag kan titta på den där vackra flickan jag vet att han gillat, jag kan se dem tillsammans på en fest vi är på alla tre och jag kan känna tre arga ormar i mitt bröst som slingrar sig och väser om att han borde valt henne, hon som har saker som jag inte har. Men jag skulle aldrig, - ALDRIG - be honom att undvika henne. Det skulle vara att erkänna att jag har förlorat. Det skulle vara att ge upp. Det skulle vara att svika min pojkvän. Och det skulle dessutom vara att svika mig själv.

Men det klart, alla fungerar vi olika.

yadayada

Jag jobbar då alltså i en bokhandel. Något som kan vara ganska så jobbigt och stressigt så här i juletider. Mina arbetsuppgifter är då ganska monotona och består av följande:

1. Säga hej till kunden.
2. Blippa in dennes varor i datorn.
3. Lägga ner varorna i en påse.
4. Fråga kunden om denne har ett medlemskort.
5. Ta betalt av kunden.
6. Slå ut kvittot.
7. Överräcka kvittot till kunden.
8. Säga tack och hejdå.

Det här skulle gå så smidigt så smidigt om folk bara ville uppföra sig som normala människor. Men det är det nu olyckligtvis ganska få som verkar vilja. Därför tänkte jag skriva en lista på saker som jag stör mig på - och om det skulle vara så att du som läser det här ska köpa en bok inom den närmsta framtiden kan du väl lägga i alla fall ett par av sakerna på minnet så kommer vi kanske att få en bokhandelsanställd mindre sjukskriven på grund av utmattningssyndrom.

Här kommer listan!

1. Om personen jag ber dig att dra kontokortet innan medlemskortet gör jag det antagligen inte för att jävlas utan för att jag vet att det tar mycket längre tid om du inte gör det. Gör som du blir tillsagd!

2. Nej, personen i kassan kan inte alla priser på allting utantill. Jag måste oftast scanna in varorna och genom datorn kolla priset. Jag är hemskt ledsen, men så är det.

3. Det är helt omöjligt för mig att veta vad din farfar önskar sig för bok. Och när jag ber dig om ledtrådar hjälper det inte att säga "han gillar inte att läsa". Inser du inte själv att du ska köpa något annat då?

4. För att julhandeln ska gå smidigt och snabbt är det bra om du tagit fram pengarna/betalkortet innan det är din tur. Eller i alla fall plånboken. Eller i alla fall vet var du har väskan som plånboken är i. Eller i alla fall vet var i butiken personen som har din väska - innehållande plånbok - befinner sig.

5. Om du ser att det snart är din tur kan du röra dig mot kassan. Annars förvinner säkert 10 sekunder till att jag ska försöka locka fram blyga kunder ur kön. Inte så mycket för dig, men när kön är 50 meter lång och alla gör på det här viset blir det en del tid.

6. Jag förstår att du försöker hjälpa mig när du upprepade gånger säger priset på varan du precis ska köpa. Men det hjälper inte mig, eftersom jag måste ha en streckkod som bland annat visar varugrupp och rapporterar till vårt lager att vi sålt ett exemplar av just -den- varan-. Tack ändå!

Det får vara nog för idag. Återkommer säkert senare med nya irritationsmoment.

nänänä

Jag har en pojkvän som behandlar mig som en prinsessa. När jag vaknar på morgonen kryper han intill och så säger han Buongiorno Principessa och så går dagarna sådär. Han säger jätteofta fina saker, när han tycker att jag har gjort något bra, när han tycker om mig extra mycket .. Jag blir överöst med komplimanger, kramar, kyssar, allt det där fina. När vi är ute händer det att jag tänker att jag hellre skulle vara hemma med honom, ensamma, än med en massa fulla människor som skränar och väsnas. Mycket olikt mig. Han gör mig till en bättre jävla person. Jag mår bra med honom.

Och det gör mig nervös! Det kan inte fortsätta så här!

Den här sköna känslan kommer att ta slut snart, visst? Inte kan det forsätta så här i all evighet! Jag vet att jag borde kunna vila i det här, bara njuta, men det är svårt. Man ska inte vara så här nöjd. Inte ska man det? Vi har så himla kul ihop, snabba, rappa skämt, en egen jargong. Ett -vi- som är så himla tydligt. Men så ska det väl inte vara va? Så kan det väl inte kännas särskilt länge? Jag har en pojkvän som delar mitt största intresse, vi spelar teater ihop, sover ihop, är sjuka ihop, lever mer eller mindre som siamesiska tvillingar sen vi träffades, och det kan inte vara bra va?

Snart kommer det gå åt helvete!

back to the stars

Jag spelar ganska mycket teater nu. Och jag har blivit sådär råförklyld som man bara blev när man var liten, har en klump av någonting i bröstet/halsen och det gör ont att andas. Dålig kombination kan man tycka. Jodå. Men det går nog. I morgon spelar vi andra föreställningen och vi har fått en fin recension hittills i alla fall (http://www.kvp.se/nyheter/2.1617/1.1399858/alternativ-nobelafton) och annat fint skrivet (http://lund.lokaltidningen.se/article/20081206/ARTIKLER/875762831/1236) dessutom ryktas det att skånskan kommer och kollar snart. Så, ja, det går bra nu. Om man nu ska citera Petter. Det kanske man inte ska.

Jag är alldeles trött och bättre blir det säkert inte av att jag strax ska åka och provrida en häst som verkar särdeles trevlig. Kallt stall, bli svettig och dan är nog inte en dunderkur för förkylningar. Tror jag. Inte. Jag är lite nervös eftersom jag inte har ridit på mer än ett och ett halvt år nu. Det mesta sitter väl i ryggmärgen, men det är det där finliret som säkert har blivit rejält ringrostigt. Är väl bara att hoppas på att jag inte flyger av och bryter benet även om jag börjar bli van att spela teater med krycka/kryckor. Torteringen kan jag väl lösa genom att tortera dem med kryckan helt enkelt. Ska nog gå att ordna.

Om transfetter ..

Nej, det blir inget skrivet om hur du ska bli smal här. Inget om hur du lyckas få drömjobbet eller lyckas lägga ner ditt fantasiligg. Istället tycker jag att du ska ta en dag ledigt från allting. Bre en knäckemacka, sjung en gammal barnvisa, pilla dig i naveln (eller navelen som man säger här i skåne) och njut av att bara existera. Eller för all del, låt bli att njuta om du inte vill – det finns inga måsten. Du gör precis som du vill.

Du är en duktig människa.
Det här förtjänar du.

Säg mjau till livet

… Så man växer upp och ska på något sätt välja hur man vill forma det liv man ska leva resten av sitt liv. Upp och ner högt och lågt, man träffar folk, man slutar träffa folk, man träffar nya folk. Och sen har man ett liv. Så man väntar på att någon ska säga till en att leva det.

Oh yes!

Jag är så trött! I kroppen och i huvudet. Hade en fin kväll med en gammal bekant, långpromenad kring Lund med stjärnfall och kalla fötter. Jag insåg att jag faktiskt gjort en del kloka val och hur bra jag mår tack vare det. Ibland trivs jag med att bli äldre. Jag är så jävla stabil! Då och då har jag ju svackor förstås, det har väl alla, men om man jämför med bara några år bakåt i tiden är jag en jävla fotbollsback. Eller vad heter de där fotbollsspelarna som ska vara stadiga? Mittfältare? Äh, inte vet jag! Ni fattar i alla fall?

Annars är jag väldigt kär just nu. Vi träffas alldeles för ofta säkert, men har bestämt oss för att strunta i det och träffas medan vi är sådär fåniga och faktiskt -vill- träffas varenda lediga minut. Det kommer ju att gå över. I dag gjorde vi upp om att inte sova tillsammans. Det kommer bli svårt att somna själv, jag tycker inte alls om det. Jag vill sova med hela honom intill mig, och helst runt mig. Hatar att vakna ensam mitt i natten och inte kunna krypa intill, lukta på honom och somna om. Jag trivs med att vara kär. Misstänker att jag är en kärleksknarkare. Det skiter jag också i, mitt knark är relativt ofarligt i alla fall.

planka

I Aftonbladet skriver man idag att finanskrisen i USA och England skapar babyboom. Det låter logiskt. I går skulle vi gått på bio, men så kom vi på att det var så dyrt att det var lika bra att stanna hemma och ägna sig åt gratisnöjen istället. Maratonstyle.

Nu ska jag ut och leta efter ett jobb!

rått

Jag är helt slut i huvudet. Min uppsatskompis har dumpat mej och jag kan inte lämna in min uppsats vilket betyder ingen kurs i höst. Jag får väl jobba. Så jävla värdelöst, ett helt halvår åt helvete.

Jag är mycket besviken. Mycket.

saknad

Det är snart natt i Oslo, jag sitter ensam i fönstret till vår lägenhet. Ensam, de andra sover, och det blixtrar. Jag tror att Norge är lite mer magiskt än Sverige. I Norge finns det djupa fjordar, berg och dalar som gör att det blir spännande väderfenomen. Blixtar! Åska. Här kan man tänka sig att det finns både troll och jättar. Jag är nästan säker på det. Nu lyses hela himlen upp av samma sorters blixtljus som i filmen om Ronja. Ni vet, den natten då hon föds. Det är fantastiskt fint. Och jag är alldeles ensam nu. Litegrann ser det ut som att någon tänder och släcker en lampa fort, fort. Man hinner se stadens silhuett och människors ansikten nere på gatan i någon sekund innan den här "någon" släcker lampan igen. Spännande vad man kan hinna se!

Jag har sällskap jämt här i Oslo. Det orkar man ju inte med i längden, jag har upptäckt att jag är mycket mer beroende av att få gå undan, umgås med mig själv, än jag tidigare trott. Så jag tar promenader. Långa promenader på gator jag inte vet vad de heter. Upp och ner. Jag försöker lura mig själv att gå vilse, göra promenaderna spännande. Går går går tills jag hittar rätt igen. Lyssnar på sommarpratare i mp3n. Stannar, tittar på tanter, sitter i gräset, tittar på fula hundar, går vidare..

Jag hoppas kunna åka hem i helgen. Det vore skönt med en paus och så fyller jag 25 på söndag. Känns fånigt viktigt att ha såna man tycker om kring sig då. Ja, fånigt, barnsligt. Sån är jag.

saknad

"Jag är i Oslo." Så har alla mina brev/kort/emails/telefonsamtal och msnkonversationer börjat den senaste veckan. Men så är det alltså. Jag är i Oslo, jobbar på ett lager och dör en smula inombords varje morgon när klockan är tio i sex och alarmet ringer. Jag bor med M1 och M2 i en pytteliten lägenhet som egentligen är mer ett studentrum med kokskåp. Trångt. Men det är kul också! Jag försöker se det positivt att man faktiskt får som en liten mini-"semester" i ett nytt land samtidigt som man tjänar pengar (mer pengar än i sverige). I helgen ska vi låna en bil av M2:s kompis oh åka och titta på fjordar. Vi har åkt båt till vackra öar, solat och badat där, gått på muséer oh druckit vin i en park. Jag trivs med mina rumskompisar även om vi är i ansiktet på varandra 24/7.

Oslo är väldigt väldigt vackert. Jag visste inte det! Vi bor högst upp i ett hus som ligger typ 7 minuter från centralstationen där M1 och jag tar tåget till jobbet vare morgon. Väldigt centralt alltså och med en utsikt som inte går av för hackor. Vi ser stad och berg, och mera berg. Mycket fint. Nu är det bara lite mer än en månad kvar innan jag får åka hem till min Lundafamilj och den månaden kommer jag ha fullt upp! Ska försöka se så mycket av staden som jag bara kan. Och delar av övriga Norge också om jag bara får tid.

Jag blir väldigt glad när jag får e-mail ska ni veta! Känns lite långt bort från allt här. Men bra. Långt bort men bra.

all in

Det är sällan jag gillar bilder på mig själv. Jag tycker bara att jag ser tillgjord ut, att min haka ser ut som prinsessan victorias, eller att min näsa ser ut som en backhoppningsbacke. Men den här bilden tycker jag om. Jag ser så jävla lycklig ut. Jag har funderat mycket de senaste dagarna. På att jag är lycklig. Men att det finns sånt som jag saknar också.

Imorgon är det midsommar. Jag ska spela golf, äta paj och dricka snaps. Sen ska jag hoppa små grodorna, dricka ännu mer snaps och vakna i ett dike med smutsiga knän. Om jag har tid ska jag plocka sju sorters blommor. Jag tänker må väldigt bra. Det tänker jag.

Livet är recyklat

Livet är recyklat. Fin tanke va? Idag när jag satt och läste råkade jag titta ner på min händer och insåg att de såg ut som min mammas. Samma struktur, benlinje, ådror. Samma sorts solbränna över knogarna. Allting kommer igen. Det är samma material som används om och om igen. DNA som kopieras, återanvänds, dör och förmultnar i en kropp och lever vidare i en annan. Det är väl en fin tanke? Ger lite tröst. Ingenting försvinner, det bara omformas. Va? Väl?

Runtruntrunt går det.


Det fungerar tydligen på samma sätt med känslor och människor. Man träffar folk man gillar, man slutar träffa dem, man träffar nya, lär sig tycka om dem och så försvinner de och ersätts av andra. Till en viss gräns kanske, nån gång hittar man ju förhoppningsvis hem. Eller ger upp, beroende på hur man ser på saken. Med ett par dagars mellanrum har jag fått två olika låtar skickade till mig. Först var det den här. Och sen den här. Ni ser kopplingen - ja? Runtrunt!

Men det är okej. Det måste vara okej! Det gäller att kunna ta och ge, tänker jag. Speciellt här i Lund tror jag. Bubbelstaden. Som inte är på riktigt. Folk kommer hit, pluggar, festar, är fulla och träffar vänner som är så ohyggligt jävla nära under en kort period. Sen flyttar de, sprids åt håll och kanter, och man håller kanske i bästa fall sporadisk kontakt på Facebook. Typ.

Runtrunt. Det går runtrunt. Livet är recyklat. Inga känslor försvinner, de bara omformas i nya kroppar.

Jag fattar.

blablablabla

Argh! Nu får ni snygga, trevliga, roliga, fantastiska tjejer sluta prata och traggla era tråkiga, konstiga, tysta, dubbeltydiga, underliga killar. För jag orkar inte lyssna mer! Jag orkar inte analysera precis allting han sa förra lördagen, hur smset han skickade efteråt egentligen ska tolkas och varför han inte avslutade med "kram".

Jag pallar inte mer!
... Inte idag i alla fall. Återkom gärna i morgon. Om inte jag hinner före till er det vill säga. Suck.