trött

Jag hatar SVTs programserie Kysst av spriten. Jag hatar det och jag älskar det. Jag lyckas alltid pricka in repriserna på kvällarna och det är säkert nyttigt att se. Säkert. Men det är för tidigt. Jag klarar inte att se det riktigt än. Jag är trött på att mina vänner hela tiden pratar om pappa som en som dricker för mycket. Som drack för mycket, heter det, just ja. Som att jag skulle tyckt mindre om honom för det. Som att han inte var min pappa ändå.

Och att folk förutsätter att jag ska klara att prata om allt redan. Jag gör det ju. Jag pratar, berättar om hur begravningen ska vara, vilken musik som ska spelas, men det är för tidigt att fråga mig om sånt. Jag stänger av mig själv och rabblar begravningsfakta och såna här praktiska saker som handlar om att jag måste ta hand om det han lämnade kvar av sitt liv. Jag pratar och pratar, men det är inte jag, det är någon annan som har tagit över min mun, min kropp och allt hon gör är att babbla.

Jag önskar att någon av de bästa, närmaste, ville fråga om pappa. Inte om något annat. För det spelar ingen roll nu ändå. Jag önskar att någon ville be mig prata om hur han var. Så att jag kunde få berätta mina allra finaste minnen och kunna gråta hos någon, inte bara själv framför ett teveprogram. Det skulle jag vilja.

I morgon ska jag skriva det sista brevet till honom. Allt som jag någonsin velat och kommer att vilja säga honom ska jag skriva i det där brevet. Jag kommer behöva täcka in eventuella barnbarn, Åsa Linderborgs nya böcker, och allt det som kommer att hända fram till min egen 50-årsdag. Allt det kommer han ju att missa. Brevet lägger jag i kistan strax innan begravningen nästa fredag och så får det brännas med honom. Kanske finns det en liten, liten chans att han får det.

alive

Det är svårt nu. Svårt att göra skolarbete, för jag läser och läser utan att förstå vad det är jag läser och mitt i alltihop ringer nån om nåt praktiskt kring pappas död. En lägenhetsnyckel som ska hittas, en jurist som vill göra en bouppteckning eller nån som vill veta hur mina släktingars namn stavas - för att dödsannonsen ska bli rätt. Efter det är det ingen idé att fortsätta ens.

Jag har ett seminarie i morgon, ska ha läst och ha koll på en bok som jag knappt klarat att öppna. Kan inte ens gå dit och gömma mig bakom någon, för vi är bara fem personer som ska prata i grupp med läraren. Det är hopplöst. Så - jag tittar på teve. Jag tittar och jag tittar och jag tittar. Den stora resan, Mammas pojkar, How I met your mother, Bonde söker fru och lite Greys anatomy för att få gråta (mer?) Problemet är bara att jag inte längre har någon sympati med karaktärerna längre, deras bekymmer rör mig inte ryggen.

När Merediths patient tittar på sin läkare med spegelblanka ögon och förstår att han kommer få leva utan sin vänstra arm och hela hans familj står utanför och ser lika gråtmilda ut, vill jag bara skrika åt dem att JAG SKITER I DIN VÄNSTRA ARM, DU LEVER OCH ALLA ANDRA PROBLEM ÄR SÅ JÄVLA SMÅ ATT DE ÖVERHUVUDTAGET INTE EXISTERAR!

Jag har ingen sympati, empati för nåt just nu. För överallt ser jag mycket sämre människor än min pappa, som lever.

De andas och de lever.

kattmjölk och vinflaskor

Det går lite upp och lite ner allting. Ibland kan jag må okej, men andra stunder vill jag bara kräkas. Jag gråter inte så mycket längre. Känns som att jag har gråtit kroppen alldeles torr på tårar. Konstig känsla.

Det kommer nog att ta tid att inse vad det är som har hänt. Att pappa är död. Att jag kan sluta skriva brev till honom, ringa, eller ha dåligt samvete för att jag inte gjort det. När jag städade ur hans lägenhet hittade jag alla mina brev och vykort. Massor! Ett smärre under att jag hunnit med något alls i mitt liv förutom att skriva till pappa.

Jag hittade dessutom några svar på mina brev som han aldrig hade skickat. Det var fint. Men det fick mig att vilja kräkas också, samtidigt. Allt hade kunnat vara så annorlunda. Han hade kunnat leva ett så mycket enklare liv. På så sätt är det skönt att allt är över nu. Han mår nog inte dåligt nu va? Oavsett var han hamnat kan han slappna av. Det finns nog ingen alkohol i varken himmel eller helvete.

Nisse har slutat skrika och verkar anpassa sig till oss och vår lägenhet. Det är en jättefin katt! Han är väldigt kelen och vill gärna ligga under täcket och sova om han får. - Det får han! Christian och jag daltar med honom och han kommer inom kort vara världens mest bortskämde katt. Världens mest älskade också.

Nu jamar han, dags för en skål med kattmjölk!

ojoj

Jag är så trött. Jag är så fruktansvärt trött. Bilresan hem tog 12 timmar (man får bara köra i 80 kilometer i timmen med släp) och katten skrek hela vägen. Han fortsatte skrika hela natten och lugnade inte ner sig förrän jag suttit och klappat honom i över en timme, då tog tröttheten över och han somnade i två timmar. Jag med. Sen låg vi i sängen och pratade lite, Nisse och jag. Vi pratade om hur allt kommer bli och kom överrens om att allt kommer att ordna sig.

Åtminstone tror jag jag att det var det vi kom överrens om, men jag är inte säker, för sen fortsatte han att skrika och nu är han alldeles hes.

Stålkvinnan

Det jobbigaste med det här är att jag är ensam. Min bror kan inte hjälpa till för han är minderårig, och min mamma kan inte hjälpa till eftersom de var skilda. Det är -jag- nu. Och Christian. Jag hade aldrig klarat det här utan honom. Han tog ledigt från jobbet, skjutsade mig 80 mil, klev in i en lägenhet där det legat en död gubbe i en vecka utan att rynka på näsan, drog upp tröjärmarna och började diska medan jag gick runt, runt i lägenheten, hoppade över området med likvätska på vardagsrumsgolvet, grät, grät, grät och inte visste var jag skulle börja någonstans.

Sen har han skjutsat runt mig till banker, begravningsbyrå och jurister, lämnat säckar med grejer till Myrorna och bara .. funnits. Jag är så tacksam över det. Vi tar dessutom hem pappas katt, och det har bara varit självklart för honom. Han läser ju inte det här, men han har varit precis sådär som man behöver när något sånt här händer.

Jag hinner inte vara ledsen nu, det är jobb från morgon till kväll. Jag fungerar som en levande sambandscentral för hela släkten. Det är mer komplicerat än jag trodde att dö. I alla fall för dom som blir kvar. Nu börjar jag få lite överblick i alla fall. Jag har inte gjort allt än, men jag vet i alla fall vad som -ska- göras.

Begravningen är på det stora hela planerad, ekonomin håller jag på att utreda, försäkringar kollade, papper inskickade, andra papper är beställda och på väg, sakerna håller jag på att sortera, lägenheten är uppsagd...

Men sen. När allt det där är gjort kommer jag att hinna tänka på det igen. Att min pappa är död och att jag aldrig mer får se honom. Att de minnen som jag har av pappa nu måste stoppas in i en burk med ett väldigt hårt lock på, för jag kommer inte att få några fler.

Och det kommer att bli jobbigt.

Jag är rädd att jag kommer hem och kollapsar. Jag hinner inte det nu! Jag har en uppsats att skriva, en tenta om två veckor... En begravning att gå på och ett dödsbo att förvalta. Att jag klarar det här nu förstår jag inte, men nu, precis nu är jag stark. Just nu klappar jag om och tröstar de som snyftar och pratar om pappa. "Ja, det är sorgligt" säger jag, men jag känner det inte. Just nu klarar jag att gå till begravningsbyrån och prata om dödsannonser, inplastade lik och borgerliga officianter, utan att gråta. Just nu är jag Stålkvinnan.

Och det oroar mig.

men vad fan ...

Det var verkligen länge sedan jag skrev nu. Antar att jag varit för upptagen, eller att jag inte haft något behöv av att skriva av mig i en blogg som långsamt håller på att tyna bort. Men det vill man ju inte medverka till. Bloggdöd alltså, så det är nog bäst att knattra vidare. Så vad har hänt sedan sist?

1. Vår har blivit sommar. Jag jobbar i klädaffären och på bokhandeln. Mest klädaffären.

2. Jag har blivit med sambo. Jag och Christian har flyttat ihop och jag trivs. Gud vad jag trivs. Ska det vara så här enkelt att vara ihop? Jag har världens bästa pojkvän, men det vågar jag inte säga högt egentligen, rädd att jinxa det. Äh, skitsamma. Så är det.

3. Jag regisserar pjäs för fullt. Först föds man ju sätts upp i september. Jag är stolt över det här projektet. Jag tror att det kommer bli kul att titta på. Jag hade velat se den här pjäsen! Och det trodde jag ju också att jag skulle få göra, men en av mina skådisar kunde inte vara med, så jag fick hoppa in och ta hennes roll vilket betyder att det inte blir något sitta stilla på en stol och titta på premiären ett par meter bort med ett glas champagne i vänsterhanden, utan jag kommer att stå på scenen tillsammans med mina fina skådisar. Lite läskigt eftersom jag aldrig kommer att få se min egen pjäs utifrån. Jag kommer aldrig vara säker på om den är bra eller inte! Ååååh, nervöst!

4. Ja .. Nä .. Det kanske inte har hänt så hemskt mycket mer? Jag försöker odla mina vänner och det är väldigt sorgligt att Sussie har flyttat tillbaka till Uppsala, även om vi inte alls träffades så ofta var det skönt att ha någon sån där trygg person nära. Nu känns det lite ensamt och jag ska ta och skaffa mig ett par nya kompisar tänkte jag. Man får vara lite mer öppen än normalt antar jag. Extra trevlig? Börja använda deodorant? Inte vet väl jag!

Oh crap.

I onsdags när jag åkte från Malmö till Stockholm för att hälsa på min sjuka mormor var det en idiot som stal min stora resväska. Ni vet, man får ju bara ställa väskan på ett angivet ställe, i änden av vagnen, och där är det ju inte så svårt för någon annan att nappa tag i väskorna. Nu hände just det mig och en annan tjej. Hon stackaren var på väg på semester till Egypten och blev av med all sin semesterpackning, men hon hade i alla fall varit förutseende nog att ha en hemförsäkring. Det hade inte jag. Klantigt! Noll ersättning och inga möjligheter att ersätta garderoben på ett bra tag.

Nu blev jag av med min bärbara dator, med texter, noveller, skolarbeten och bilder från fyra år tillbaka. Halva min garderob är borta, två sprillans nya dvd-boxar jag köpt på bokrean (Hasse & tage och Pang i bygget - jag hade inte ens sett dem än) mp3-spelaren, min dyra sport bh och hela min necessär med smink och parfym. Borta. Jag som verkligen älskar mina kläder lider bigtime. Men det värsta är nog den gamla datorn med allting i, alla bilder, texter, uhuuu! Jag blir så arg!

Jag har ringt till polisen ungeär 108 gånger, men min väska är gone for ever skulle jag tro.

Nu börjar jag undra om jag har en väldig otur? Jag har inte tänkt på det själv, men idag när min bror hälsade på sa han att han tyckte att jag alltid råkar ut för saker, och nu när jag tänker på det så .. Men vad kan det bero på? Är jag mycket klantigare än alla andra, eller? Verkar det här konstigt eller tror ni att jag är som alla andra i otursfrekvens? Here we go:

1. Förra året stals min nya, fina mobil. Innan dess har jag blivit av med (blivit bestulen på) en väska innehållande mp3-spelare och skolböcker.

2. Min uppsatskompis sjappade innan inlämning av uppsats förra terminen vilket gjorde att jag "tappade" ett halvår i min utbildning innan jag kunde fortsätta (tyckte hejdlöst synd om mig själv!)

3. Två dagar innan ett jobb i maj förra året krossade jag knät. Två månader på kryckor och det har fortfarande inte blivit riktigt bra. Det andra knät hade hoppat ur led en gång tidigare Två månader på kryckor.

4. För några år sedan hoppade jag över en uppspolad mask på gatan och fick en inflammation i höften och fick hoppa på kryckor i 6 månader. Det låter ju osannolikt, men det är faktiskt sant - ja, jag vet att det låter sjukt ..

5/6/7/8/9 ... osv. Efter att ha ramlat av en häst med ryggen före in i ridhusväggen fick jag allvarliga ryggproblem under flera års tid. Fick gå hos sjukgymnast/kiropraktorer/naprapater och massörer. Jag har brutit två fingrar, en tå, fått hjärnskakning två gånger (fick en bokhylla i huvudet - TVÅ gånger ... ) axeln har hoppat ur led flera gånger, jag har haft kemisk lunginflammation och har just drabbats av ett svårt eksem som göra att delar av min kropp (bland annat brösten!) vätskar och blöder hela tiden. (Jag vet att det är äckligt att läsa om - men hur tror ni då att det känns?!)

Jag är en ganska lycklig person och tänker alltid positivt när jag funderat över saken en stund. Jag gräver aldrig ner mig, så jag tror inte att det kan vara .. psykiskt?

Oh crap, nu tar jag en cigg, jag vet att jag har slutat röka, men det är antingen det eller dunka huvudet i köksbordet.

först föds man ju

Rolig valborg! Inget parkhäng, men väl flyttstäd och kartongflyttning. Sen kom det folk hit och vi grillade och drack alldeles för starka drinkar och vaknade på första maj med huvudvärk som inte var av denna världen. Då åkte vi ut till Lomma och solade i badkläder på en strand som egentligen var lite för kall och blåsig för ändamålet, men det dög ändå. När vi åkte hem var vi lite svidiga i skinnet och trötta och gick och la oss. Har vi haft inflyttningsfest nu, eller får man ha en till?

Snart är det dags att dra igång audition till pjäsen jag ska regissera i sommar. Först föds man ju av Line Knutzon. Det ska bli så kul! Jag hoppas att vi blir ett bra gäng. Det är en väldigt bra pjäs till att börja med i alla fall. Rolig, fin och lite sorglig. Men inte för tung. Jag tror att den kan passa en sommarteaterpublik.

oj

Nu har jag skruvat ihop två stycken köksstolar och funderar på huruvida jag ska gå på Billyhokhyllan eller inte. Det lutar väl, kan jag erkänna, åt -inte-. Hyllhelvetet kostade 650 kronor och tar säkert två timmar för mig att skruva ihop. Nyss såg jag en likadan på Blocket för tvåhundra. Ihopskruvad! Varför köpte jag inte en sån?

Det är tokfint väder ute men om en stund ska jag förflytta mig från lägenheten till borgen och sitta med majd och knåpa ihop ett program till Vildanden. Det är bestämt nu att jag ska regissera i sommar. Snart är det dags för att hålla någon slags audition tror jag. Sånt är alltid svårt. I övrigt har jag köpt hela Playa del sol på dvd. Jag kommer vara upptagen i en vecka. Minst.

in your room

Min gamla J och hans flickvän har fått barn nu. Jag tittade lite på bilder på dem på facebook och de var så fina så fina tillsammans! De har nog varit ihop i 5 år nu tror jag, däromkring i alla fall, och de ser så himla kära ut på alla bilder. J kommer bli världens finaste pappa för han är så snäll och omtänksam och bra på att leka, de kommer bli en jättebra familj. Vilken tur de har som har hittat varandra, och grattis till bebisen som får så fina föräldrar. J är nog den enda expojkvän som jag gladeligen skulle rekommendera som pojkvän. Han var en fantastisk pojkvän. Han är fortfarande en fantastisk person.

Nästan lika fin, omtänksam, rolig, tramsig och fantastisk som C är! Han är hemma och leker med sin lillsyster eftersom hon har påsklov. Jag har sån sjuk tur med att träffa fina killar. Tänk att jag har det så bra, det är ju fantastisk. Nu ska jag sluta skriva "fantastisk". Snart kommer D och C hem, då blir det roligare!

toxic

lallallalalaaaallalalalalallalaaa

Nu kommer D klaga på mig för att jag bara tjatar om C i den här bloggen. Jaja, jag har inte skrivit på länge, och så kommer ett blogginlägg om hur kär jag är. Jaja, men jag är ju det! Man vet aldrig hur länge det varar, så det är säkrast att vara glad när man är on a roll!

Snart ska vi flytta ihop. Den första maj bor jag i en tvåa på studentlyckan med herr nilsson och min fina kitsch-namnsdagspresents-lampa. Inte en chans att den ska hänga i klädkammaren! Mitt enda orosmoln är att nilsson säger att han också vill vara med och inreda. Vaddå! Jag är ju inredningshitler! Ska nu någon annan också bestämma?? Vet nån vad!

I vilket fall ska det bli skönt att slippa åka fram och tillbaka hela tiden, jag tror vi sovit utan varandra kanske tio nätter det här året, och det innebär att man hela tiden har fel saker på fel ställe. Ridstövlarna hos honom - måste åka dit och hämta innan stallet, böckerna hos mig - men jag är ju hos honom! Ååååh! Det är jätteenerverande! But no more! Vi kommer somna och vakna alltid i samma säng nu och mina kläder och böcker kommer alltid vara på rätt ställe.

Fint så!

all inside

I dag har jag varit ledig och gjort precis ingenting igen. Eller, nä, nu ljög jag. Jag gick på samtalskväll om kriget i Gaza i Athén. Det gjorde jag, och det var intressant om man bortser från att diskussionerna hade lite tendens att bli långa föredrag i "såhär tycker jag" istället för en fråga eller påstående som ledde till en bra och spännande debatt. Och en jätteupprörd palestinsk man som hade med sig gigantiska foton på vad jag tror var krigsskadade barn och skrek och grät och verkligen inte passade in i det akademiska blablabla-sällskapet som satt på podiet och diskuterade krig som de inte ens varit med om. Det fick mig att känna mig äcklig. Tänk att jag har mage och sitta med en bunt andra människor och intellektualisera ett krig som jag egentligen inte känner någonting för! Javisst, jag tycker att mycket är fel och så vidare och så vidare, men verkligen KÄNNA någonting tvivlar jag på att man kan göra förrän man har anledning att vara rädd att ens närmaste kanke inte kommer att leva imorgon. Äckel-jag sitter och lyssnar på för- och motargument och tänker mina trångsynta tankar men fattar egentligen ingenting. Det är ju så att man mår illa.

Sundance Nilsson är hemma hos sina föräldrar och jobbar. Jag är alltså såndär gräsänkling, och det enda jag gör för att fira det är att gå på en diskussionskväll. Tragiskt. Å andra sidan vet jag inte om det är så mycket att fira att jag måste sova själv. Imorgon ska jag jobba igen. Sälja kläder. Sälja, sälja, sälja. Det är så mycket sälja att jag får ont i huvudet! Men jag ska göra mitt bästa.

helvetes jävla skit

Så snabbt gick det att förstöra en dag. Jaha. Jag tröstar mig med Javier Bardem. Nu väntar jag tills klockan blir sju och då blir min dag en roligare dag. Nu måste jag försöka få tag på de där uppsatserna som jag ska opponera på!

jeepers creepers

Jag ska hem till pojkvännens föräldrar och födelsedagsfika. Jag försov mig, missade tvättiden och har ingenting rent att ha på mig förutom de mjukisbyxor och den luvtröja jag sitter i nu. Jo, balklänningen är ren. Vad väljer man - att lukta som en slusk, att se ut som en eller att gå uppklädd till tänderna?

Igår läste jag ut I trygghetsnarkomanernas land och har funderat en massa över saker som jag är rädd för nu. Jag vet inte om den är en sån bondepraktika som vissa sagt att den skulle vara, en del av hans analyser känns mer som spekulationer än vetenskapliga fakta - men en del poänger har den helt klart. David Ebenhard som har skrivit boken är enligt bokens baksida "överläkare och chef på Stockholms läns psykiatriska akutmottagning vid S:t Görans sjukhus". Något som verkar ha gett honom en lätt släng av hybris, för man undrar med vilken självklara rätt en läkare sitter och gör kulturantropologiska analyser i över 317 sidor. Jag tvivlar inte på att han är bra på sitt yrke, men undrar om inte många tar vad han skriver för rena sanningar bara på grund av hans yrke.

Jaja, det får väl vara hur det vill med den saken. Boken var i alla fall ganska intressant och rätt så kul läsning. Nu ska jag leta upp en klänning utan deodorantfläckar under armarna. Fräscht!

"Karlsson - neeeej!"

Det här är det roligaste jag har sett på mycket, mycket länge. Tack gode gud att det blev en till säsong. Jag har saknat Gulletussan. Passa även på att kolla på det här klippet! Hohoho!