Om vad som är normalt.

Jag tycker inte om svartsjuka. Inte alls. Jag tycker inte om att vara det själv, jag tycker inte om när någon jag är tillsammans med är det och jag tycker inte om när någon är svartsjuk på mig. Det är en dålig grej, ja bara dålig faktiskt - läs bara här! Jag har skämts över mig själv de gånger det bränt till i magen när jag sett han jag älskar titta lite för länge på någon annan, eller när han pratat uppskattande om någon tjej jag misstänkt att han gillar och jag mått illa. Jag har skämts varenda gång. Och med rätta! För jag tror inte att svartsjuka är något naturligt tillstånd som vi inte kan hjälpa.

Jag tror att det i allra högsta grad är någonting man kan påverka själv. Och framför allt ser jag det som ett svaghetstecken hos mig själv. För jag vet ju att den jag är osäker på, innerst inne, inte är den jag är tillsammans med, utan mig själv. Det är mina egna brister jag ser - fast tvärtom - i tjejerna jag varit svartsjuk på. Känner jag mig dålig för att jag inte vågar prata inför folk blir jag orolig att någon med karisma av kaliber diamant ska komma och svepa iväg med min kille - att han ska upptäcka mina brister och se någon annan som har just det där jag saknar. Det är egentligen inte honom jag inte litar på, utan mig själv. -Jag- litar inte på att -jag- är tillräckligt bra för att kunna slappna av och lite på min älskade.

Det är ju sorgligt när man känner sådär. Och därför skäms jag när det händer. Det är sällan jag erkänner när det händer, men det gör det ju och jag vet -exakt- hur det känns när det sticker till i solar plexus och det känns som att någon vrider lätt i inälvorna när den där tjejen som har allt det som inte jag har, går förbi. Men det går ju att påverka! Ingen annan kan lösa problemet åt mig, det är hjärnspöken, det vet jag ju. Jag måste inse mitt eget värde och lita på den jag är tillsammans med. Utan den tilliten har man inte mycket.

Jag vet en annan sak också. Jag skulle aldrig tolerera att någon sa till mig vem jag får och inte får umgås med. Aldrig. Jag kan inte ens se att någon av de pojkvänner jag haft skulle komma på tanken. Jag är min alldeles egna person och den dagen någon försöker bestämma över mig, inskränka min frihet, den dagen kommer jag att sparka bakut. För så behandlar man inte någon man älskar. Man ska respektera den man älskar. Lita på varandra.

Detsamma gäller förstås det motsatta förhållandet. Jag skulle aldrig förbjuda min pojkvän att träffa någon han tyckte om att träffa. Jag kan titta på den där vackra flickan jag vet att han gillat, jag kan se dem tillsammans på en fest vi är på alla tre och jag kan känna tre arga ormar i mitt bröst som slingrar sig och väser om att han borde valt henne, hon som har saker som jag inte har. Men jag skulle aldrig, - ALDRIG - be honom att undvika henne. Det skulle vara att erkänna att jag har förlorat. Det skulle vara att ge upp. Det skulle vara att svika min pojkvän. Och det skulle dessutom vara att svika mig själv.

Men det klart, alla fungerar vi olika.