musica nonstop

Idag är det nyårsafton och jag har precis varit på systemet och handlat sånt som ska drickas ikväll. Jag har en inpackning i håret, ska strax in i duschen och peelas, rakas, smörjas och tvättas. Här finns ögonbryn som ska noppas, naglar som ska målas och så ska håret lockas. Jag kan inte låta bli att fundera på för vems skull jag gör allt det där. Jo, visst - för min egen - man mår ju bättre om man känner sig skitsnygg, men inte fasiken skulle jag göra allt det där "för mig själv" på en öde ö inte. Jag orkar inte ens skriva nåt om den manliga blicken och blabla, men ni vet att jag tänker det..

Nåväl, allt det där ska jag ju i alla fall göra och ikväll tänker jag se ut som en billion dollar babe i min nya svarta korsett och sotade ögon. Innan vi går till festen ska Joppe, Malin och jag laga och äta sushi. Sushi utan fick i till Malins förtret. Det slinker nog ner. Yum! Ikväll tänker jag ha en bra kväll.

Nyårslöfte? Kanske att börja tjata om att sluta röka igen.

klirrklirr!

Jag har på mig Anna-Karins julklappsarmband idag. Det klirrar och det tycker jag om. I morse lämnade jag in uppsatsen, mycket skönt. Nu är det bara några småändringar kvar. Dagen har spenderats med Christian som jag inte hade sett på en vecka. Vi har varit på bio och legat och småpratat och slumrat hela dagen. Skönt. Min första ledighet på länge och jag skäms inte över att jag spenderade den på att göra ingenting. Det borde ingen göra, men ständigt hör jag folk beklaga sig över att de "slösat bort tid" på att vila upp sig, göra ingenting. Bah! De har ju vilat sig, det är aldrig slöseri! Man ska ta hand om sig själv. Har jag läst.

tänk om ..

Vad gör jag med mitt liv?! Ångest! Kris!

En till gammal pojkvän ska ha barn och jag är så GLAD för deras skull och samtidigt får jag panik. Vad gör jag, vad håller jag på med? Vad leder det här till? Vad vill jag göra med mitt liv? Vad gör jag för att fylla mitt liv med det jag vill ha? Vad investerar jag i framtden? Blablabla ..

Uppsatsen ska vara inne i morgon, mitt hår är tovigt och alldeles matt, i spegeln ser jag ut som en fyrkant och jag har precis kommit hem från jobbet. Känner mig inte helt stabil.

Dålig dag?

Om vad som är normalt.

Jag tycker inte om svartsjuka. Inte alls. Jag tycker inte om att vara det själv, jag tycker inte om när någon jag är tillsammans med är det och jag tycker inte om när någon är svartsjuk på mig. Det är en dålig grej, ja bara dålig faktiskt - läs bara här! Jag har skämts över mig själv de gånger det bränt till i magen när jag sett han jag älskar titta lite för länge på någon annan, eller när han pratat uppskattande om någon tjej jag misstänkt att han gillar och jag mått illa. Jag har skämts varenda gång. Och med rätta! För jag tror inte att svartsjuka är något naturligt tillstånd som vi inte kan hjälpa.

Jag tror att det i allra högsta grad är någonting man kan påverka själv. Och framför allt ser jag det som ett svaghetstecken hos mig själv. För jag vet ju att den jag är osäker på, innerst inne, inte är den jag är tillsammans med, utan mig själv. Det är mina egna brister jag ser - fast tvärtom - i tjejerna jag varit svartsjuk på. Känner jag mig dålig för att jag inte vågar prata inför folk blir jag orolig att någon med karisma av kaliber diamant ska komma och svepa iväg med min kille - att han ska upptäcka mina brister och se någon annan som har just det där jag saknar. Det är egentligen inte honom jag inte litar på, utan mig själv. -Jag- litar inte på att -jag- är tillräckligt bra för att kunna slappna av och lite på min älskade.

Det är ju sorgligt när man känner sådär. Och därför skäms jag när det händer. Det är sällan jag erkänner när det händer, men det gör det ju och jag vet -exakt- hur det känns när det sticker till i solar plexus och det känns som att någon vrider lätt i inälvorna när den där tjejen som har allt det som inte jag har, går förbi. Men det går ju att påverka! Ingen annan kan lösa problemet åt mig, det är hjärnspöken, det vet jag ju. Jag måste inse mitt eget värde och lita på den jag är tillsammans med. Utan den tilliten har man inte mycket.

Jag vet en annan sak också. Jag skulle aldrig tolerera att någon sa till mig vem jag får och inte får umgås med. Aldrig. Jag kan inte ens se att någon av de pojkvänner jag haft skulle komma på tanken. Jag är min alldeles egna person och den dagen någon försöker bestämma över mig, inskränka min frihet, den dagen kommer jag att sparka bakut. För så behandlar man inte någon man älskar. Man ska respektera den man älskar. Lita på varandra.

Detsamma gäller förstås det motsatta förhållandet. Jag skulle aldrig förbjuda min pojkvän att träffa någon han tyckte om att träffa. Jag kan titta på den där vackra flickan jag vet att han gillat, jag kan se dem tillsammans på en fest vi är på alla tre och jag kan känna tre arga ormar i mitt bröst som slingrar sig och väser om att han borde valt henne, hon som har saker som jag inte har. Men jag skulle aldrig, - ALDRIG - be honom att undvika henne. Det skulle vara att erkänna att jag har förlorat. Det skulle vara att ge upp. Det skulle vara att svika min pojkvän. Och det skulle dessutom vara att svika mig själv.

Men det klart, alla fungerar vi olika.

yadayada

Jag jobbar då alltså i en bokhandel. Något som kan vara ganska så jobbigt och stressigt så här i juletider. Mina arbetsuppgifter är då ganska monotona och består av följande:

1. Säga hej till kunden.
2. Blippa in dennes varor i datorn.
3. Lägga ner varorna i en påse.
4. Fråga kunden om denne har ett medlemskort.
5. Ta betalt av kunden.
6. Slå ut kvittot.
7. Överräcka kvittot till kunden.
8. Säga tack och hejdå.

Det här skulle gå så smidigt så smidigt om folk bara ville uppföra sig som normala människor. Men det är det nu olyckligtvis ganska få som verkar vilja. Därför tänkte jag skriva en lista på saker som jag stör mig på - och om det skulle vara så att du som läser det här ska köpa en bok inom den närmsta framtiden kan du väl lägga i alla fall ett par av sakerna på minnet så kommer vi kanske att få en bokhandelsanställd mindre sjukskriven på grund av utmattningssyndrom.

Här kommer listan!

1. Om personen jag ber dig att dra kontokortet innan medlemskortet gör jag det antagligen inte för att jävlas utan för att jag vet att det tar mycket längre tid om du inte gör det. Gör som du blir tillsagd!

2. Nej, personen i kassan kan inte alla priser på allting utantill. Jag måste oftast scanna in varorna och genom datorn kolla priset. Jag är hemskt ledsen, men så är det.

3. Det är helt omöjligt för mig att veta vad din farfar önskar sig för bok. Och när jag ber dig om ledtrådar hjälper det inte att säga "han gillar inte att läsa". Inser du inte själv att du ska köpa något annat då?

4. För att julhandeln ska gå smidigt och snabbt är det bra om du tagit fram pengarna/betalkortet innan det är din tur. Eller i alla fall plånboken. Eller i alla fall vet var du har väskan som plånboken är i. Eller i alla fall vet var i butiken personen som har din väska - innehållande plånbok - befinner sig.

5. Om du ser att det snart är din tur kan du röra dig mot kassan. Annars förvinner säkert 10 sekunder till att jag ska försöka locka fram blyga kunder ur kön. Inte så mycket för dig, men när kön är 50 meter lång och alla gör på det här viset blir det en del tid.

6. Jag förstår att du försöker hjälpa mig när du upprepade gånger säger priset på varan du precis ska köpa. Men det hjälper inte mig, eftersom jag måste ha en streckkod som bland annat visar varugrupp och rapporterar till vårt lager att vi sålt ett exemplar av just -den- varan-. Tack ändå!

Det får vara nog för idag. Återkommer säkert senare med nya irritationsmoment.

nänänä

Jag har en pojkvän som behandlar mig som en prinsessa. När jag vaknar på morgonen kryper han intill och så säger han Buongiorno Principessa och så går dagarna sådär. Han säger jätteofta fina saker, när han tycker att jag har gjort något bra, när han tycker om mig extra mycket .. Jag blir överöst med komplimanger, kramar, kyssar, allt det där fina. När vi är ute händer det att jag tänker att jag hellre skulle vara hemma med honom, ensamma, än med en massa fulla människor som skränar och väsnas. Mycket olikt mig. Han gör mig till en bättre jävla person. Jag mår bra med honom.

Och det gör mig nervös! Det kan inte fortsätta så här!

Den här sköna känslan kommer att ta slut snart, visst? Inte kan det forsätta så här i all evighet! Jag vet att jag borde kunna vila i det här, bara njuta, men det är svårt. Man ska inte vara så här nöjd. Inte ska man det? Vi har så himla kul ihop, snabba, rappa skämt, en egen jargong. Ett -vi- som är så himla tydligt. Men så ska det väl inte vara va? Så kan det väl inte kännas särskilt länge? Jag har en pojkvän som delar mitt största intresse, vi spelar teater ihop, sover ihop, är sjuka ihop, lever mer eller mindre som siamesiska tvillingar sen vi träffades, och det kan inte vara bra va?

Snart kommer det gå åt helvete!

back to the stars

Jag spelar ganska mycket teater nu. Och jag har blivit sådär råförklyld som man bara blev när man var liten, har en klump av någonting i bröstet/halsen och det gör ont att andas. Dålig kombination kan man tycka. Jodå. Men det går nog. I morgon spelar vi andra föreställningen och vi har fått en fin recension hittills i alla fall (http://www.kvp.se/nyheter/2.1617/1.1399858/alternativ-nobelafton) och annat fint skrivet (http://lund.lokaltidningen.se/article/20081206/ARTIKLER/875762831/1236) dessutom ryktas det att skånskan kommer och kollar snart. Så, ja, det går bra nu. Om man nu ska citera Petter. Det kanske man inte ska.

Jag är alldeles trött och bättre blir det säkert inte av att jag strax ska åka och provrida en häst som verkar särdeles trevlig. Kallt stall, bli svettig och dan är nog inte en dunderkur för förkylningar. Tror jag. Inte. Jag är lite nervös eftersom jag inte har ridit på mer än ett och ett halvt år nu. Det mesta sitter väl i ryggmärgen, men det är det där finliret som säkert har blivit rejält ringrostigt. Är väl bara att hoppas på att jag inte flyger av och bryter benet även om jag börjar bli van att spela teater med krycka/kryckor. Torteringen kan jag väl lösa genom att tortera dem med kryckan helt enkelt. Ska nog gå att ordna.