nänänä

Jag har en pojkvän som behandlar mig som en prinsessa. När jag vaknar på morgonen kryper han intill och så säger han Buongiorno Principessa och så går dagarna sådär. Han säger jätteofta fina saker, när han tycker att jag har gjort något bra, när han tycker om mig extra mycket .. Jag blir överöst med komplimanger, kramar, kyssar, allt det där fina. När vi är ute händer det att jag tänker att jag hellre skulle vara hemma med honom, ensamma, än med en massa fulla människor som skränar och väsnas. Mycket olikt mig. Han gör mig till en bättre jävla person. Jag mår bra med honom.

Och det gör mig nervös! Det kan inte fortsätta så här!

Den här sköna känslan kommer att ta slut snart, visst? Inte kan det forsätta så här i all evighet! Jag vet att jag borde kunna vila i det här, bara njuta, men det är svårt. Man ska inte vara så här nöjd. Inte ska man det? Vi har så himla kul ihop, snabba, rappa skämt, en egen jargong. Ett -vi- som är så himla tydligt. Men så ska det väl inte vara va? Så kan det väl inte kännas särskilt länge? Jag har en pojkvän som delar mitt största intresse, vi spelar teater ihop, sover ihop, är sjuka ihop, lever mer eller mindre som siamesiska tvillingar sen vi träffades, och det kan inte vara bra va?

Snart kommer det gå åt helvete!