I fredags hade vi repetition igen. Vi delades upp i killar och tjejer och härmade varandra. Sedan hade vi diskussioner. Jag skulle vilja vara helt neutral när vi gör de här grejerna, men det är svårt. Det personliga är politiskt och jag kan inte rå för att jag blir arg av de här ämnena.
Den första något så när feministiska minne jag har är från när jag är sex år och kom underfund med att det var något fishy med mormor och morfars arbetsfördelning. Varför kokade mormor alltid kaffe åt morfar och varför var det bara morfar som tog långa eftermiddagstupplurar medan mormor förberedde middagen? Senare insåg jag att det underliga i deras relation inte bara handlade om vem som kokade kaffe. Mormor var alltid på tårna omkring morfar. Hon var alltid beredd att fylla hans behov. Ibland redan innan han visste att han överhuvudtaget hade något behov. Så levde de sina liv. Morfar kom hem till ett dukat bord i ett välstädat hem och till en fru som hade samma klänning som hon haft i femton år eftersom han inte tyckte att det var nödvändigt för henne att skaffa någon ny. Jag vet ingenting om hur deras "riktiga" förhållande såg ut egentligen. Dels var jag bara femton när han dog och dels tror jag att man ska vara försiktig med att uttala sig om hur "det och det" parets förhållande är eftersom jag tror att det man ser inte alltid är allt som existerar. Jag tror säkert att de älskade varandra och trivdes tillsammans. Men jag hade nog önskat min mormor mer än så?
För två år sedan var jag med min mormor och köpte henne ett par byxor. Efter ett helt liv av yllestrumpbyxor och snålblåst på låren hade hon bestämt sig för att investera i ett par varma byxor med resår. Hon berättade att hon alltid tyckt det verkat vara så praktiskt och snyggt med byxor, men att hon aldrig skaffat några eftersom hon när hon var liten inte fick för sin moster och att hon senare avstått eftersom morfar inte tyckte att kvinnor klädde i det.
- Man såg ju inga ben, sa han.
Det är lätt att avfärda det här som problem som inte längre existerar. Tjejer har byxor hela tiden nu, och pojkar har hemkunskap och alla borde väl vara glada och nöjda, eller?
Jag vet inte, men mitt senaste förhållande tog (bland annat) slut eftersom jag var trött att hela tiden vara på tårna. Det handlade inte om att jag alltid lagade mat eller städade (jag hatar att städa och den här gången bodde vi inte ens tillsammans) utan att jag kände att jag alltid gav mer än jag fick. Alltid var jag uppmärksam på hur han mådde. Var det något problem, kunde jag lösa det, hjälpa till? Kunde jag krama honom så att det blev bättre? Göra något? Jag skrev i princip en av hans hemtentor, peppade honom att plugga, uppmuntrade utlandsresor, kom med peptalks .. När skulle han göra samma sak för mig? Bekräfta mig och mina behov? Det hände aldrig och i längden kan jag inte leva så. Jag fungerar inte som min mormor, men det krävdes en del bokläsande (Min mosters migrän och Det kallas kärlek bland annat) för att få mig att inse att anledningen till att jag aldrig kände mig som en del av en enhet med den här personen delvis kunde vara strukturell. Det är inte bara jag som vänder ut och in på mig själv för att den person jag lever mitt liv med ska älska och uppsakatta mig. Det finns fler. Och vi är mest kvinnor.
Orsaken är väl delvis att män inte får lära sig att vara uppmärksamma på kvinnors behov på samma sätt. Det finns studier som visar att flickor redan på dagisstadiet uppmuntras att "hjälpa till", till och med de jämnåriga pojkarna fast de borde klara sig lika bra som flickorna. Pojkarna kan koncentrera sig på andra saker än att "vara duktiga". Det är, enligt mitt synsätt (och mitt synsätt rular här, det är MIN blogg!) ju inte så svårt att inse att det i förlängningen leder till att kvinnor gärna väljer "vårdande" yrken som sjuksköterska och lågstadielärare. Det är ju det de tränats till sedan de var små - att vara uppmärksamma på andras behov och att försöka tillfredställa dem! Jag är alltså övertygad om att det är något man tränar upp, viljan till omsorg och att vara till lags.
I dag när C och jag låg i sängen hörde jag att han drog efter andan, men sen kom det inget prat, så jag frågade "hmm"? Han skrattade och sa att han tyckte att det var konstigt att jag alltid kan känna av att han tänkt säga något utan att han egentligen sagt något. Han sa det som att det var något positivt, men det vet jag egentligen inte om det är för mig. Jag registrerar vad han gör, jag lyssnar på hans andning och jag är helt enkelt uppmärksam. Nu är han en av de mest lyhörda killar jag träffat, han är bra på att känna av stämningar och strömningar, men jag blev ändå orolig för hur lik jag är min mormor ibland.
Jag har dessutom tröttnat på att försöka förklara den här grejen för den jag är tillsammans med, jag tänker aldrig mer försöka förändra någon, det är lönlöst, alltså måste jag själv förändras. Jag ska inte längre försöka tillfredställa alla behov och jag ska försöka sluta lyssna på hur C andas.
Det är mitt, något försenade, nyårslöfte.
