älska världen - i morgon

Jag har en gammal kompis som vill att jag ska flytta in i ett kollektiv med henne nästa höst. I en annan stad. Då kommer jag få pendla till skolan varje dag, men det är bara en kvart så det är väl egentligen ingen fara. Frågan är bara om Skåne är stort nog åt oss båda. När jag tänker så vill jag helst flytta till Haparanda, men där är det alldeles för kallt så det tänker jag inte göra. Kanske ska bli kollektivist igen trots att det är väldigt "twenty-something" som Ida sa. Men jag ÄR ju twenty-something!

I mogon (eller i övermorgon om jag inte orkar i morgon) ska jag älska världen. Jag ska göra en massa bra saker så att folk blir glada. Det är ju inte som att jag har så mycket bättre för mig. Ska komma på en massa bra saker.

Det blev ingen balansbräda idag, det blev ett vanligt pass istället och således vet jag fortfarande inte vad en balansbräda är. Hur kan den se ut tro? En lustig sak med Friskisgympa är ju att man får höra en massa musik som man inte lyssnar på i vanliga fall. I bästa fall kan det leda till att man får nya favoriter. Jag vet inte om det är en favorit direkt, men Orups låt "Indiedrottning" är kanon att göra situps till och texten är så sjukligt enkel att den sätter sig efter första refrängen.

Nu ska jag gå och tappa upp ett bad och kolla om det går att ställa in stereon i badrummet utan risk att elektrifieras. Mormor kommer bli jättearg om jag brinner upp!

nemesis

I dag har jag börjat ha nätföreläsningar. Det går till så att jag vaknar halv tio, går upp sätter på mig mjukisbyxor, kokar kaffe och sätter mig i vardagsrummet med kaffekoppen och slår på datorn. Sen kan jag sitta där i lugn och ro de två timmar som föreläsningar fortgår, anteckna och chitchatta poesi med mina nät-klasskompisar. Mycket angenämt.

Sen äter jag lunch, duschar och går över till Martina, vi pluggar fram till klockan fem och sen är jag fi resten av dagen. Jag hoppas det håller i sig. I morgon ska jag ha mitt första seminarie med head-set. Det är lite som att vara med i Star trek faktiskt. Fast färre rymskepp. Still very hi tech!

Jag verkar titta på väldigt mycket film numera. (Ja, vad fan ska man göra då pardon my french.) I dag har jag avverkat Les Poupées russes och De älskande på Pont neuf. Finfint. I förrgår såg jag Auberge espagnole, som är föregångaren till russes. Jag gillar Romain Duris och alla gillar väl Audrey Tautou så det var habil underhållning. Fast egentligen skulle jag hellre druckit öl med nån. Men alla var så förbaskat upptagna idag!

I morgon ska jag på ett intressant gympapass (på balansbräda stod det - vad är det?) och så ska jag fika med Max. Naturligtvis efter att jag studerat duktigt med Martina. Undrar just vad jag ska göra i helgen? Kanske dags att ta en lite tripp ner till Stockhom? (??)

ensamt och tomt

Nu är vår lägenhet utsatt på annons. Det känns lite konstigt. Nu ska den bort. The end of an era. Två år. Nu är den ommålad och M har satt upp en fondtapet. Ganska långt från våra orangea väggmålningar och indiska damer på väggarna. Jag struntar i om det låter jättetöntigt; det känns sorgligt. Hur kan så många stunder av innerlighet leda till sån misär?
Vi har bott i den där lägenheten i två år. Vi har ätit mat där, duschat, vattnat blommor, bråkat och tyckt om varandra i de där rummen.
Har lägenheter minne? Jag hoppas att den kommer ihåg oss två litegrann, hur vi var, för jag vet att snart kommer vi själva inte göra det. Vi kommer inte minnas varandras röster, inte känna varandra och hur det var att vakna tillsammans alldeles omslingrade. Jag hoppas att en liten del av den jag var under de två åren kan ha fastnat i tapeterna trots att de numera är ommålade. Jag hoppas att något av oss två, det som var ett vi, finns kvar där. Det skulle kännas bra.

Vilken drama-queen jag är! Jag fattar också att det kommer bli bättre. Jag är inte dum. Jag vet att det tar tid men att jag antagligen kommer träffa nån som är kär i mig på riktigt, inte bara på låtsas. Nån som inte ljuger om sånt. Jag fattar att när jag tittar tillbaka på det här om fem år, kommer jag tänka att det var det bästa som kunde hända just då. Att allt jag varit med om under de fem åren som gått inte skulle hänt - om det inte tagit slut.

Jag känner mig bara inte så himla pepp.

slutgjort bortgjort avgjort

För tre timmar och tjugosju minuter sedan gjorde min pojkvän, eller ska jag kalla honom före detta pojkvän, slut. Jag har redan använt upp en stor rulle hushållspapper, rökt ett halvt paket cigaretter och druckit upp resterna av min gamla punschflaska. Jag skulle ha behövt något starkare, men min hyresvärd (mormor) är helnykterist och punschflaskan var det enda alkoholhaltiga jag lyckades smuggla in när jag flyttade hit. Jag gråter inte bara över pojkvännen (måste det inte ha gått i alla fall över fem timmar för att man ska behöva kalla honom för sin före detta?)

Jag gråter över alla mina misslyckanden de senaste åren. Jag lyckas aldrig gå ner i vikt, jag trodde att jag slutat röka men kommer allt oftare på mig själv med en cigg i handen, jag äter upp mina egna händer – här hjälper ingen manikyr eller stopp och väx från apoteket och nu har jag inte ens en pojkvän.

Jag hoppas innerligt att det inte är i år den där inbjudan om återförening från högstadiet kommer, för jag skulle skämmas ihjäl för att visa mig som jag är just nu. Ibland misstänker jag att det enda som driver folk är viljan att visa sina gamla klasskompisar hur lyckad man blivit. Men just nu är mitt hår fett, min panna finnig, mina lår dallriga och min mage skrynklig. Jag hoppas att det dröjer i alla fall tills nästa år innan den dimper ner brevlådan.

Hur snygg hinner man i sådant fall bli på ett år?

Han gjorde slut via telefon. Konstigt nog kändes det bättre än förra gången då han gjorde slut live dagen efter att jag åkt de sjuttio milen ned till Lund från Uppsala för att hälsa på honom. Nu behövde jag inte se hans ansikte när han sa att han inte älskade mig längre. Eller som han uttryckte det ”Jo, jag älskar dig, men mer som en kompis”. Jag väntade bara på fortsättningen ”Det är inte du, det är jag” men den kom underligt nog aldrig. Han lyckades dock pricka in fullpoängarna ”Vi kan väl vara vänner” samt ”Jag menade aldrig att göra dig ledsen.”

Det kan man ju tycka att han skulle ha tänkt på innan. Jag skulle inte ha använt en hel hushållsrulle och mitt reservförråd av alkohol om han inte tuggat i sig mitt hjärta för att sedan spotta ut det på marken och stampa på det.

Framförhållning är A och O, som min mamma brukar säga.