Det är den tjugofjärde december och jag går i kyrkan för din skull. Inte för att du skulle ha bett mig, kanske inte ens för att du skulle velat det, mest för att jag saknar en länk till dig. Du och jag, vi behöver Byggnaden, Boken, Mannen för att tala nu (lyssna på mig.) Ute ligger en halvmeter snö, det är kallt och jag har mina nya skor, de röda med klack. De gör mina tår lila och våta, men för din skull har jag dem på (gillar du dem?) Det ligger granris utanför kyrkporten och när jag öppnar dörren ekar det i hela vapenhuset. Jag är nästan sist och folk vänder sig efter mig i kyrkbänkarna när jag klippetiklopprar mig fram till min plats. Här inne luktar det unket, instängt. Det doftar som i dina kvarglömda kläder.
De tända ljusen fladdrar inte. Luften står stilla. Jag tänker på liken (tar ni vinddraget med er?) I min kyrkbänk, med en psalmbok i handen, väntar jag på dig. Om inte här, om inte nu – så när? Vi sjunger och jag hade nästan glömt att man gjorde det i kyrkan, jag tar i så att jag hör min egen röst, men jag väntar också på din (var är den?) Den torra luften river i halsen och sen orkar jag inte vänta längre för livet, döden och evigheten kommer emot mig alldeles för snabbt. Snart är allt jag kan höra orgeln bakom mig och dånet från mitt eget huvud som överröstar allt det andra. Vågorna kring din båt forsar i mina öron och det vill aldrig sluta. Jag tänker att det är nu det ska hända. Nu kommer belöningen för veckorna, månaderna när jag inte vetat, nu kommer du!
När de elektriska ljusen tänds igen vaknar jag utan att ha känt dig intill. Allting är som förut och inget blir någonsin som det var (vad trodde jag?) Jag lämnar byggnaden, boken och mannen och de har ändå aldrig funkat för oss. På vägen hem är jag hes och tappar klacken på min röda sko. Ingenting har jag för mina sorger. Inga förklaringar och inga svar. Bara ett gapande hål i bröstet (var är du?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar