Ett billigt förlåt?

Sång.

Inte många kan säga att de förlorat den de älskat till Världen, men det har jag gjort. Här stod valet mellan att se hela världen, vara på spännande platser, träffa nya människor, göra nya saker - eller att vara med mig. Hur skulle jag kunnat ersätta hela Världen? Ingen människa kan väl göra det?

I går träffade jag E för första gången på sex månader.
Sist jag såg honom stod vi och väntade på min buss. Vi stod omslingrade, jag kysste honom och han lät mig hållas. Varför? Varför lät han någon som han inte längre älskade kyssa och krama honom? Det är absurt.
Där, då, i bussen på väg hem från staden han flyttat till grät jag. Jag vred huvudet ungefär etthundraåttio grader för att se det sista av honom när han gick iväg och min buss börjat köra och jag grät. Hur visste jag att det var sorgligt? Hur visste jag att det var den enda sista gången han skulle låta mig hållas?

Jag var inte säker på att jag skulle gå dit i går. Fem över fem stod jag fortfarande i hallen och funderade. Och mådde illa. När jag såg honom där vi gjort upp om att ses satte jag en äppelbit i luftstrupen och trodde att jag skulle dö. Det var en stor bit äpple och jag kunde verkligen inte andas.

Jag tror i alla fall att det berodde på äpplet. Graciös entré ..

Sen drack vi kaffe och min hand kunde inte sluta skaka så jag rökte. Och rökte. Och rökte. Och han var samma fast inte min. Och med en fulare frisyr än jag mindes. Det planerar jag att ta med mig - den där jävligt fula pottfrisyren. Ha! Vi tog en promenad och hamnade på samma bänk uppe vid slottet som vi satt på första kvällen vi träffades. Slutna cirklar och så vidare.

Idag efter jobbet fick jag ett mejl där han sa förlåt. Förlåt för att jag inte behandlade dig som jag borde gjort. Förlåt att jag kastade iväg dig som ett mögligt bananskal. Förlåt. Jag förstår nu, jag förstod inte förrän du förklarade igår. Och jag vill så gärna förlåta, jag vill så gärna känna att nu är det okej. Men det känns inte okej. Det känns precis som det gjort hela tiden. Det känns som att det är för lite och för sent. Det där mejlet, det där förlåtet, hade jag behövt DÅ. Nu vet jag inte vad jag ska göra med det.

Jag säljer det således till högsbjudande. Förlåt, någon?

Charles forrest

Soundtrack!

I helgen har jag varit i den lilla staden Karlskoga. Eller är det verkligen en stad om stället inte har en egen tågstation? Det tyckte jag var lite konstigt, jag trodde nästan alla pytteställen hade tågstationer, men icke vad det visade sig. Till Karlskoga måste man åka buss. Det gjorde inte så mycket, det kändes som att vara ute på en liten semester och det var väl ungefär de facto vad jag var.

I alla fall har jag promenerat en del, tittat på huset där Alfred Nobel bodde när han uppfann dynamiten, tittat på utsidan av en kyrka, tittat på film, ätit chips, sett en död skogsmus bli uppäten av myror, blivit steril av en cykelsadel, hjulat, varit full och tittat på en massa Volvobilar (alla i Karlskoga har en Volvo! Ja - ALLA!) och så har jag ätit glass!

Nu ska jag packa upp och sen ska jag gå och lägga mig. Försök inte få tag på mig inom de närmsta dagarna för jag har glömt min mobil i staden dit inga tåg går. Med lite tur är den i Uppsala inom några dagar. Med lite mindre tur kommer den inte till Uppsala alls, men låt oss hoppas!

Dödssäker

Här! Här!

I morgon far jag till Karlskoga. Där ska jag hoppa av vid Sandviken. Mycket underligt, jag hoppas verkligen att jag hamnar i Värmland och inte i Gästrikland. Kan man verkligen lita på SJ? Egentligen skulle jag åka och hälsa på Pjotr i Lund, men eftersom min löneutbetalning är helt kajko är jag fattig (fast jag jobbar hela tiden - hur går det till?) och får skjuta upp Lundavisiten. Antagligen tills jag flyttar dit. Det är dumt, men det går nog inte att göra så mycket åt tyvärr. Nåväl, det är mycketmycket billigare att åka till Karlstad (trehundra pix fram och tillbaka, yay!) så nu gör jag det istället. Eftersom min planering av allting är sämre än sämst håller jag just nu som bäst på att tvätta kläder och städa. Jag skulle kunna illustrera ordet "kaos" i en ordbok. Men jag accepterar det, jag kommer nog alltid vara sånhär.

I går var jag på bio och såg "Death proof". Den har fått jättedåliga recensioner men jag tyckte den var hur bra som helst. När jag gick från biosalongen var jag ohyggligt pepp på att leta upp nåt gubbslem, sparka ner honom och sen slå ihjäl honom med ett järnrör. Fast det gjorde jag inte, jag gick och drack drinkar istället.

Nu: packa!

Våldtagen.

Jag är inte våldtagen!

Jag kom på det igår morse när jag vaknade upp i en främmande lägenhet med två (nästan) okända unga män i. Man gör många dumma saker när man är full, eller kanske inte dumma - bara spontana och obetänksamma. Inte tänkte jag på att det kanske var en risksituation när jag satt i en bastu, insvept i en liten handduk, ensam tjej med fem killar (varav en hela tiden tappade handduken, jag vet fortfarade inte om det var med flit eller inte ..) i en källare i en villa någonstans i Uppsala, med en högljudd fest ovanför mig. Inte tänker man väl så när man är full och glad och lite flirtig och ung och frisk och levande? Inte ska man behöva tänka så då?

Men om något hade hänt - skulle någon där uppe då hört mig? Om någon av de där killarna som visslade och tjoade när jag sa att '.. nej, jag är inte tillsammans med någon', bestämt sig för att han hade rätt till mig, där nere i den där bastun, hade de andra killarna hakat på då, eller hade någon sagt 'För i helvete, SLUTA!'?

Det är så sorgligt att de här tankarna ens ska behöva dyka upp. Det är vidrigt att jag ska behöva vara tacksam över att jag hittills bara träffat på fina killar, killar som förstått att nej är nej. Killar som fattat hur man är bra kille. För jag är det, tacksam .. Hur hade mitt liv tett sig idag om jag blivit våldtagen i den där bastun i lördags, eller i lägenheten jag sov i på natten, eller i taxin på väg dit? Hur hade jag kunnat lita på folk igen? Vad händer när en man tar något som inte är hans att ta?

Det här är ju inte ens det mest korkade man gjort! Tänk så många gånger man gått själv hem från nåt uteställe, tänk så många gånger man följt med folk hem - folk som man inte känt alls (gud, jag hoppas att mamma inte ljuger när hon säger att hon inte läser min blogg ..) Man är korkad och godtrogen som en jävla golden retriever.

Nu slutade ju den här historien mycket lyckligt. Istället för att spendera söndagen sönderslagen på en polisstation åkte jag genom Uppsala i en tjusig leasad sportbil med vinden virvlande genom håret. Men jag hade ju bara turen att träffa bra killar. Stackars dom som inte haft samma tur.

Jag har i vilket fall haft en fin helg. Hann med att äta middag på (okänd) herrgård också. Mycket trevligt fast jätteäcklig mat.

Diffus?

Nästa vecka måste jag träffa en gammal pojkvän. Ja, måste, för jag har hans hemnycklar och han har min soffa. Och en fin ny tavla som jag köpte när jag var och hälsade på honom. För tusen år sen. Jag låg på sängen tidigare idag och tänkte på honom, jag kom på att jag inte ens kom ihåg hur hans ansikte såg ut längre, det var bara suddigt och diffust. Såklart var jag tvungen att gå in på min fotohemsida och titta på gamla bilder av honom. Jag kom på att jag inte ens mindes hur det var. Jag skrev ett blogginlägg här tidigare, när det var alldeles färskt - om att det snart inte skulle gå att tänka sig hur han luktade, vad vi skrattade åt och hur det kändes att vakna bredvid honom på morgonen. Jag är där nu. Jag minns inte. Jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad det var vi hade tillsammans. Inte det viktiga i alla fall.

Men det hindrar ju inte att jag blir nervös av tanken på att träffa honom igen. Jättenervös! Och lite illamående faktiskt. Därför låter jag bli att tänka på det. Det går sådär.

Men nu ska jag iväg och dricka vin med Linda. Det blir fint tror jag. Imorgon är det först farfars-firande och sen ska jag på en grillfest på kvällen. Hejja.

Borgare

David skrattar och säger att jag är kaxig och uppkäftig. Att jag är roligt självsäker. Jag protesterar och säger att han fattat fel, att jag inte alls är sådär. Att han missförstått. Att jag egentligen är en liten myra, jätterädd, osäker. Inte alls sådär som han tror. Han skrattar ännu mer och tror att jag driver med honom. Jag orkar inte förklara mer och lägger ner.

Men senare börjar jag fundera. Vad är det som får mig att tro att jag är så rädd för allting? Vad är det som får mig att tro att jag är osäker och inte klarar av saker? Jag har ju själv sagt att det var en sjukdom, det här med att man är deprimerad och inte klarar av att diska ens. Det är ju något som går över, right? Jag är frisk nu och kan bara bli bättre. Det har jag själv predikat ju! Kanske är det dags för mig att göra en reinvention of Ina. Jag är inte som jag varit, jag klarar kanske mer än jag tror. Eller vaddå kanske - jag KLARAR mer än jag tror. Det är dags för utveckling nu. Jag orkar inte vara rädd mer. Jag vet inte ens vad jag varit rädd för. Kanske blir det klarare om man skriver ner det? Nu får ni ta del av listan över saker jag varit (ja, okej ÄR rädd för). Skratta inte.

* Att inte klara av skolan.

Jag orkar inte riktigt förklara, men av någon anledning får jag scenskräck när jag ska svara på frågor, eller någon slags uppmärksamhet riktas mot mig. Det är väldigt underligt eftersom jag alltid spelat teater och hållit tal på diverse tillställningar. Utan problem. Ja, utan mer problem än andra har i alla fall. Den här scenskräcken har lett till att jag till slut inte ens vågat gå på mina lektioner eftersom jag varit så rädd att jag ska börja rodna och inte kunna svaret om jag får frågan.Väldigt underligt eftersom jag (tror jag?) inte har några som helst sociala problem i andra sammanhang. Jag pratar gärna med okända människor på fester, jag kommer in i nya arbetsgrupper utan problem, jag FUNGERAR helt enkelt i alla sammanhang utom just i skolan. Prestationsångest? Jag tror inte att jag är korkad egentligen, men jag har gått runt och känt mig sån väldigt länge nu.

* Att vara ensam.

Korkat, eftersom jag faktiskt har en massa fina kompisar. Jag har redan tjafsat om det en massa, men just nyligen har jag upptäckt att det fanns en värld utanför mina förhållanden. Jag är rädd att inte vara omtyckt. Det man kanske måste inse är att alla inte älskar alla. Logiskt kan jag redan förstå att alla inte gillar mig, men jag tycker inte om känslan!

*Att aldrig bli något.

Hänger sannolikt ihop med att jag tänker att jag är korkad, inte kommer klara av en utbildning. Varför i herrans namn har jag tänkt så? Nu skärper du dig, Ina! Anders Borg har läst statskunskap, ekonomisk historia och filosofi. Har det puckot klarat det kan väl vem som helst, eller? Hänger även ihop med att vilja göra mina föräldrar nöjda. Sannolikt. Handlar nog inte bara om utbildningen dock. Jag vill gärna utvecklas som person (var f-n ÄR de där jävla oljeskadade fåglarna? Ta hit ett gäng!) Förlåt att jag svär.

* Tusen andra saker till.

Men jag orkar inte vara rädd mer nu. Jag orkar inte ältaälta i tusen år vad folk sagt men egentligen menat och varför och hur och när och ja .. Jag ska försöka sluta nu! Jag vet inte riktigt hur bara. Har ni några tips?

Tingeling

Här är dagens truddelutt!

Jag hinner fundera väldigt mycket meda jag arbetar om dagarna. I dag har jag funderat över de här människorna som faktiskt är i min ålder (eller yngre!) och faktiskt faktiskt gör något. På riktigt! De är mänskliga sköldar i diverse livsfarliga länder som jag inte kan stava till, de räddar oljekladdiga fåglar på stränder jag knappt hört talas om, och de går på möten och diskuterar sånt som jag inte kan någonting alls om. Som zapatister! Jag kan nästan inget om dem! Min enda koppling är att jag brukade rida en häst som hette Zapata. Har det nåt med saken att göra? Jag är så ospännande!

Men i alla fall, det är ju fantastiskt. Tänk att man kan vara sån! Var får de all energi från de här människorna? Jag är så avundsjuk, jag som knappt orkar gå upp och jobba om mornarna. Men det klart, "a working class hero is something to be" också. Eller? John Lennon tyckte det och han verkar ju vara en kille med koll. Eller vänta nu, han är ju död. Jaja, ni fattar. Jag skulle vilja göra något på riktigt, men jag verkar inte vara den sortens person som bara sätter mig på första bästa plan för att rädda sälar. Och vaddå, hur hittar man de här sälarna och hur vet man att de behöver räddas? Jag kan ju inte börja leta skadade djur och människor på måfå, right? Ser de ut på något speciellt sätt (ja, de oljeskadade lär jag ju känna igen?) eller låter de ledsna när de ropar på varandra kanske?

I alla fall skulle jag lätt låta mig värvas till något nyttigt projekt, jag behöver i princip bara någon som drar in mig i det så är jag lätt en aktiv medlem sen tror jag. Jodå, för jag har den här besatthets-genen som gör att det jag gillar gillar jag väldigt mycket. Som till exempel hästar och chips. Jag kan dock hitta tid över efter chipsandet och hästandet. Ge mig bara en liten knuff, snälla ni!

På bilden ser vi Jonatan som dricker öl, eller nej, det gör han inte på bilden, men han gjorde det utanför bilden, igår kväll och jag blev full på en öl. Rekord. Nu ska jag duscha efter träningen, äta soppa med Diana och sen åker vi till Stockholm för att titta på Harry P, träffa Max och CO och imorgon kalasa och äta choklad. Tror jag.

Essemess

Soundtrack.
Idag har jag jobbat och tänkt på semester. Jag har fikat med Lina, köpt ett överkast i födelsedagspresent från mormor till mig själv och skjutsat Martina till hennes häst. Egentligen skulle jag till mina föräldrar var tanken, och jag var även inbjuden på romantisk ost- och vinkväll (!) men till dessa erbjudanden fnös jag stillsamt och tillbringade istället kvällen i min ensamhet under korkeken. Där kände jag mig korkad ( ... ) som inte nappat på de andra erbjudandena om sällskap för jag har haft det ganska tråkigt. Bara därför har jag gjort femhundra situps (ja, det är sant - SÅ tråkigt har jag haft det) yogat lite upp och ner alldeles själv och lyssnat ännu mer på Regina spektor.

Ibland, när jag har det tråkigt, roar jag mig med att skicka samma sms till olika vänner för att se vad det blir för olika sorters svar. I dag hade jag väldigt svårt att inte dansa på jobbet igen, jag skulle kunnat jobba gratis bara jag fått dansa lite framför min maskin utan att nån tittade konstigt på mig. I alla fall skickade jag "Om jag inte får dansa på jobbet snart får jag krupp" till Max, Anna-Karin, Peter och Diana. Det här är deras svar, fritt tolkade:

Max: "Dansa på jobbet??"
Anki: "Man FÅR dansa på jobbet! Dansa!"
Peter: "Äh! Skit i dina jobbarkompisar, cause if your friends don't dance .."
Diana: Svarade inte alls som vanligt.

Peter säger att sms är som små presenter och det har han ju lite rätt i. I går fick jag tre fina små presenter:
Max: "På fredag är det Harry Potter-premiär och du ska med! Vi äter middag och äter ost."
Peter: "När kommer du och hälsar på? Jag har tråkigt!"
Jonatan: "Nu är det fredagsfika eller torsdagöl!"
Samt en massa slaskessemess som bara handlade om saker som inte var ost, Harry Potter eller öl. Jag tycker inte lika mycket om dem.

Här! Klicka här!
Jaha, jag sitter och lyssnar på Regina Spektors halvnya skiva som jag är sådär fånigt förtjust i. Typiskt mig att gilla henne! Hon låter ju precis som Aimee Mann, Tori Amos eller för den delen Ani Difranco. I dag har jag haft migrän, vilket inte alls är så kul som det låter (nämen vaddå, det låter väl inte kul - nej, men det är det inte heller). Jag fick i alla fall reda på att jag kommit in på det jag ville komma in på, i dag. Det känns bra att veta att jag ska flytta till Malmö även om jag för tillfället inte är helt på det klara över vart jag ska bo.

I morgon är det tillbaka till jobbet och glasögonen. Det är ett hårt jobb, men någon måste göra det (jag) ..

Bilden? Jo, den föreställer spexet på ostkakegasken förra året. Jag gömmer mig bakom Moa och ser väldigt fundersam ut. Sån är jag! .. När jag inte är på det klara med allting förstås.

Helgen som aldrig blev.

Nu är det bara sex veckor kvar av sommararbetandet! Jag kommer klara det här! Tror jag. Jodå, sex veckor är ingenting! Sen packar jag ner mig själv och en bunt pocketböcker och far iväg någonstans där de har solstolar, fint väder och paraplydrinkar. Själv, eftersom ingen kan eller vill följa med mig. Jag börjar förstå varför man har en partner. Det är för att man ska ha ett garanterat semestersällskap!

Bilderna föreställer för övrigt vad jag ser hela tiden på mitt jobb. Gissa vad sakerna på bilderna används till! Eller ser man det jättebra kanske? Nej?

Den här helgen har varit ett enda blurr. Den har bara försvunnit helt. Jag har varit funktionär på dressyrtävlingar från åtta på morgonen till åtta på kvällen och nu är helgen slut och det är dags att gå till jobbet. Yay. Nu på kvällen efter hemkomst har jag socialiserat helt kort med de två killar som är kvar i korridoren över sommaren (de verkar trevliga) samt sovit en stund. Nu ska jag titta på en film och så ka jag gå och lägga mig. I tid för en gång skull, tänkte jag.

Veckan kommer gå åt till att vila sig efter helgen som inte blev. Är jag vuxen nu?

scary

Jaha, här sitter jag på sängen med datorn i knät och är trött och alldeles för rädd för att kunna sova. Faktiskt alldeles för rädd för att överhuvudtaget våga försöka. Det regnar ute och klockan är två. Miss i nassen. Jag och Martina har haft skräckfilmskväll. Det brukar inte vara så hemskt som det är nu. Jag fick skjutsa hem henne också, det var mest hemskt på vägen hem. Ensam! Jag vågar inte släcka lampan, jag vågar inte sluta skriva för då kommer det dyka upp folk från under min säng.

Inte för att det gör något, nejnej, jag är ju en sån där sjukligt självständig ung dam som stirrar spöken och mördare stint i ögonen om de försöker sig på något dumt. Jadå, sån är jag (nej det är jag inte!) och jag borde antagligen ha tvingat Martina att sova över och det här är värdelöst för jag ska jobba i morgon och måste gå upp klockan sju ju! Jag måste sova nu, försök sova Ina! Hjälp! Funderade ett tag på att skicka ett sms till David och sova hos honom, men om man börjar göra sånt, då vet man ju inte vart det slutar och jag vill sova själv fast utan att vara rädd och med lyset tänt också vad det verkar.

Ödle-tanten, ja! Jaha, jag jobbar inte så mycket med henne nu och det är jag ganska glad för. Hon har klart rasistiska tendenser och överlag är hon ganska otrevlig. Sa jag att hon luktar illa ur munnen också? I går stod jag och tänkte elaka tankar om henne eftersom jag tyckte att hon andades rutten luft på mig, alldeles för nära, samt underminerade mitt arbete genom att .. skitsamma. I alla fall tog batteriet i mp3-spelaren slut redan innan min förmiddagsrast vilket mer eller mindre förstörde min dag, nej min vecka. Men vet ni! Ödle-tanten såg att jag morrade åt batteriet och gick och hämtade två stycken i sin handväska! Rätt storlek och allt! Hon räddade alltså min dag. Efter det kunde jag ju omöjligt vara sur på henne så jag har beslutat att inte häckla henne mer offentligt .. på en vecka eller så i alla fall. Det är hon värd!

Lustiga saker min chef kallat mig i dag:
1. "Nikodemus". Ja, vi har en annan person på samma avdelning som heter så, men det är en man, femtio-plus, typ två meter lång som är mycket mörkhyad, har glasögon och alltid färgglada hawaiiskjortor. Jag ser inte riktigt likheten, men det måste min chef göra för han sa det flera gånger utan att reagera på att han sa fel.

2. "Aaah, Di levas brorsa! Snyggt!" Varje sommar när jag har på mig min vita tunika säger han så. Fast jag tror inte att han minns att han gjort det förut. Och jag börjar misstänka att tunikan borde få resa till Nangijala.

För övrigt har jag sjukt ont i benhinnorna men det gör inget för Gay-Christer pratade med mig under gympapasset idag. Han har noterat att jag brukar gå på hans pass! Nu ska jag bara få honom att vilja byta sida också. Hejja mej. Det får bli ett senare projekt. Nu mina vänner, ska jag sova. Det går inte att skjuta upp längre. Önska mig lycka till och slå gärna en signal i morgon för att höra att jag överlevde natten.

Helhelg m skåning

Här!! Här!!
Peter var här i helgen! Det var skoj. Vi åkte turisttåg, matade fåglar, fikade, pratade skånska, berättade vitsar, handlade sprit, drack sprit och jag fick högläsning både fredag och lördag! Jag somnade som en sten efter ungefär två meningar.

Nu är det måndag och jag jobbar igen. Det gör mig galen. Jag vill vara ledig, jag klarar inte det här, jag får panik när jag tänker att jag inte får någon semester alls i år. Jag är på vippen att vilja hugga av mig ena benet för att få vara hemma istället för att gå till jobbet.

Ingen är kvar i korridoren nu, jag är alldeles själv här. Det är nog tur, annars skulle de undra vad jag är för en slampa som har herrbesök av olika herrar varje natt. Det är oskyldigare än det ser ut, vill jag påpeka! Nu: till träning!