Stålkvinnan

Det jobbigaste med det här är att jag är ensam. Min bror kan inte hjälpa till för han är minderårig, och min mamma kan inte hjälpa till eftersom de var skilda. Det är -jag- nu. Och Christian. Jag hade aldrig klarat det här utan honom. Han tog ledigt från jobbet, skjutsade mig 80 mil, klev in i en lägenhet där det legat en död gubbe i en vecka utan att rynka på näsan, drog upp tröjärmarna och började diska medan jag gick runt, runt i lägenheten, hoppade över området med likvätska på vardagsrumsgolvet, grät, grät, grät och inte visste var jag skulle börja någonstans.

Sen har han skjutsat runt mig till banker, begravningsbyrå och jurister, lämnat säckar med grejer till Myrorna och bara .. funnits. Jag är så tacksam över det. Vi tar dessutom hem pappas katt, och det har bara varit självklart för honom. Han läser ju inte det här, men han har varit precis sådär som man behöver när något sånt här händer.

Jag hinner inte vara ledsen nu, det är jobb från morgon till kväll. Jag fungerar som en levande sambandscentral för hela släkten. Det är mer komplicerat än jag trodde att dö. I alla fall för dom som blir kvar. Nu börjar jag få lite överblick i alla fall. Jag har inte gjort allt än, men jag vet i alla fall vad som -ska- göras.

Begravningen är på det stora hela planerad, ekonomin håller jag på att utreda, försäkringar kollade, papper inskickade, andra papper är beställda och på väg, sakerna håller jag på att sortera, lägenheten är uppsagd...

Men sen. När allt det där är gjort kommer jag att hinna tänka på det igen. Att min pappa är död och att jag aldrig mer får se honom. Att de minnen som jag har av pappa nu måste stoppas in i en burk med ett väldigt hårt lock på, för jag kommer inte att få några fler.

Och det kommer att bli jobbigt.

Jag är rädd att jag kommer hem och kollapsar. Jag hinner inte det nu! Jag har en uppsats att skriva, en tenta om två veckor... En begravning att gå på och ett dödsbo att förvalta. Att jag klarar det här nu förstår jag inte, men nu, precis nu är jag stark. Just nu klappar jag om och tröstar de som snyftar och pratar om pappa. "Ja, det är sorgligt" säger jag, men jag känner det inte. Just nu klarar jag att gå till begravningsbyrån och prata om dödsannonser, inplastade lik och borgerliga officianter, utan att gråta. Just nu är jag Stålkvinnan.

Och det oroar mig.