Sista april i bilder ..

Jag är glad att det inte är jag som behöver städa upp det där! Nu ska jag powernappa och sen var det någon sorts fest hörde jag rykten om.

Warum?

Hur kommer det sig att jag bli en tvättäkta mes så fort jag blir ihop med någon? Vad är det som händer med mig när jag blir kär egentligen? Nu har jag gått och blängt på ”Det kallas kärlek – En socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par” av Carin Holmberg ett tag och snart ska jag baske mig ta och läsa den också. Jag tror att det behövs.

I vanliga fall vill jag gärna tänka på mig själv som en rätt självständig, vaken ung kvinna med en massa egna åsikter och intressen, men så fort jag håller någon i handen som jag kallar pojkvän verkar allt det där självständiga blåsa bort och istället blir jag som handlingsförlamad och bara intresserad av att klänga. Det är så konstigt! Är det fysiskt (nej?) eller är det något jag har fått för mig - att det ska vara det ultimata? Herregud.

I mina tidigare förhållanden har jag alltid tänkt att jag har varit ohyggligt jämställd eftersom jag är så urbota dålig på att städa (jag tycker det är skittrist, plus att jag sällan -är -var- hemma så jag ser i alla fall inte skiten.) Jag har gått omkring och känt mig alldeles förträfflig eftersom det alltid har varit pojkvännen som städat mest (eller lika mycket - vilket oftast tolkats som att han städar mer.) Men problemet med ojämställhet är ju att den inte bara lurar bakom dammsugaren - den finns på en massa andra oväntade ställen också! Som i bråken till exempel. När jag blir riktigt riktigt arg blir jag ofta så arg att jag börjar gråta - inte för att jag är speciellt ledsen, mest upprörd, men det liksom bara brister. Det har jag alltid tänkt på som något specifikt hos just mig, men är det verkligen det? Lite ovetenskapliga undersökningar (made by the one and only) visar att det ofta är tjejen som börjar gråta och blir "hysterisk" medan pojkvännen får trösta och lugna. Det omöjliga med ekvationen (jag tror det var Peter som sa det här, så jag vill inte ta cred för hans fina analys) är att det är mannens sätt att gräla som är norm - så kvinnans reaktion kan aldrig ses på som riktigt normal; hon kommer alltid vara den hysteriska.

Sen har vi då frågan om planering, att göra saker för varandra och det där om att fullkomligt dränera sig själv för att förhållandet ska må bra. Är det verkligen en fråga om mikronivå - är det verkligen bara JAG som alltid får vara den personen? Jag tror inte det, det personliga ÄR politiskt. Och det gör mig lite ledsen att jag inte fattat det tidigare. Å andra sidan har jag väldigt svårt att tro att någon av de tidigare pojkvännerna skulle kunnat ta till sig den informationen och bearbeta den (undantaget P - men det förhållandet var så kort att det nästan inte räknas.) Men påminn mig om det om jag mot förmodan skulle springa på något i framtiden som jag vill ha något slags förhållande med. Sluta vända dig själv ut och in Josefina. Sluta med det alla kvinnor! Vi får inte tillbaka hälften så mycket som vi ger.

Det borde ju rimligen ge mig en chans att göra det bättre nästa gång? Att killen ska vara uttalad och insatt feminist har aldrig stått högst upp på min önskelista tidigare. Det borde nog göra det i fortsättningen. Om man ska ha en endaste liten chans.

Jag tänker på hur jag vill ha det i fortsättningen. Jag tänker att jag vill vara ensam, jobba på mig själv och inte träffa någon på riktigt på riktigt länge. Inte förrän jag funderat ut vad JAG är för en typ. Inte förrän jag vet vilken musik jag gillar, hur ofta jag vill äta godis, hur jag tänker när jag är själv, vart jag tycker om att resa, hur ofta jag vill träna, vilka sorters skämt jag gillar och vilken film jag helst hyr en lördagkväll. Inte förrän jag vet allt det där ska jag släppa in någon igen. Men så tänker jag - tänk om jag blir så bekväm och trygg med mig själv att jag aldrig någonsin mer behöver någon? Tänk om jag aldrig mer kommer känna sådär inför någon att "varsågod- du får mig, hela jag är din"? Tänk om jag aldrig mer behöver någon?

Tänk om ingen någonsin mer behöver mig?

Fina Max

Max 13:29; Tack för att du är en så bra kompis.

Det smset gjorde Max till en bra kompis och min dag himla mycket gladare. När jag dessutom fick ett vykort från Ida postat i Berlin blev jag ännu gladare. Nu har jag fått två vykort på två veckor som har handlat om Berlinsk arkitektur. Fast jag blev gladast för det här.

Your baby doesn't love you anymore

Lägg till den här på listan med låtar jag inte kan sluta lyssna på och föreställ er hur jag snyftade när det begav sig för cirka två månader sen;
"It's oooooooooh-ho-ho-ho-ooooooh-ver!" Jag är så fruktansvärt tacksam över att det där värsta la sig ganska snabbt.

Run Forrest! Run!

Fan! Missade Gay-Christers pass. Nu får jag bege mig ensam ut i the jungles of gränby for a jog. Om jag inte är tillbaka om en och en halv timme får ni skicka ut någon efter mig. Jag känner inte igen mig själv, och har jag sagt att jag ska springa ett motionslopp om några veckor? Det är galet!

Uppdatering: Jag kom hem utan att ha blivit nerslagen eller våldtagen och nu kan jag inte sluta titta på den här musikvideon. Strax ska jag och Max ta Bettan ut på luftning! Vi ska röka och dricka kaffe på en klippa. Solong!

Friends again

Max sa: nej
Josefina Rullgardina sa: nähä
Josefina Rullgardina sa: svara inte då
Josefina Rullgardina sa: din buttra jäkel
Max sa: jag sa ju neh.
Josefina Rullgardina sa: nu sover jag, hejdå
Josefina Rullgardina sa: bah
Max säger: va?
Josefina Rullgardina säger: meh!
Max säger: hallå
Josefina Rullgardina säger: bah
Max säger: vad har jag gjort?
Josefina Rullgardina säger: du är MAN max, det räcker
Max säger: ...
Josefina Rullgardina säger: din verbala förmåga är under all kritik!
Max säger: snicksnack
Josefina Rullgardina säger: joho!
Max säger: ska vi fika i morgon?
Josefina Rullgardina säger: jag försökte bok in en fikadejt men du ba
Josefina Rullgardina säger: "näh"
Josefina Rullgardina säger: jag kan inte förrän sent i morgon och då ska du träffa din görlfränd
Max säger: ok, synd
Max säger: jag vill inte vara man...
Josefina Rullgardina säger: nä
Josefina Rullgardina säger: knipsa den då
Josefina Rullgardina säger: då är du som en tjej nästan
Max säger: så allt handlar om snoppen?
Josefina Rullgardina säger: ja
Max säger: men ina, jag vill faktiskt prata lite
Josefina Rullgardina säger: jag tror att allt ont härstammar därifrån
Josefina Rullgardina säger: talk along!
Josefina Rullgardina säger: Jag är här - bara för dig!
Max säger: du sa förut att du skulle prata med mig, sen ba: jag går och lägger mig, du har en snopp, jag hatar dig
Josefina Rullgardina säger: haha
Josefina Rullgardina säger: jamen du var ju så avig!
Max säger: ok
Max säger: fö'låt
Josefina Rullgardina säger: Inga problem!

Linda hela dagen

Jag insåg just att gårdagens inlägg lät otäckt likt Linda Bengtzings låt "Jag ljuger så bra". Men jag vet inte vad jag ska göra åt det nu såhär i efterhand. Ni får försöka bortse från det helt enkelt.

I dag är jag bra!

En sak som jag tänkte på alldeles nyss när jag stod i duschen (jag är tidernas största miljöbov - jag vet - men jag tänker så bra i duschen så jag står lätt där en kvart) var att jag nästan inte pratat med någon idag, förutom en sväng med mormor när vi drack kaffe i hennes hammock i morse, några ord till mamma och håkan och lite småprat med Maria och Micke under hoppningen har jag varit alldeles tyst och bara lyssnat på sånt som jag själv tänker. Jag var ju tyst på friskisträningen (flås räknas inte som interagerande) tyst i bilen till stallet och under hoppningen och på väg hem (eller nej, för jag sjunger alltid i bilen, men ingen svarar ju) och tyst när jag tittade på en av de två filmerna jag hyrde inför kvällen (jag valde dem själv - ingen diskussion). Jag har ingen med mig hela tiden nu ingen som kan prata med mig, stjäla min energi och ta upp min tid.

All tid är min tid nu. Jag bestämmer precis allting själv.

Om jag vill kan jag dansa naken i vardagsrummet (check!) falsettsjunga i bilen (check!) grina bara för att jag känner för det, tappa upp en bad tre på natten och läsa dikter med sällskap av ett glas vin (double-check!) Och det känns bra men konstigt. Allt detta förutsätter visserligen att mormor sover, men det gör hon alltid efter tio och hon hör ingenting heller - men det kommer ju bli bättre när man bor ensam. Eller med Tjorven, snarare.

Min poäng är i alla fall att jag tror att jag håller på att vänja mig vid mig själv. Kanske till och med tycka om mig själv. "Jag är en spännande person", tänkte jag när jag satt i bilen i dag. Och jag är ju baske mig det! Jag är rolig och snäll och allmänbildad och smart och omtänksam och välmenande och snygg (i alla fall i vissa vinklar!) och generös och spännande och bra på massor av olika saker. Faktiskt finns det fler saker jag är bra på än saker som jag är dålig på.

... Jag har dessutom en jävla självdistans!

Fly me to the moon

Plan LH 3006W från Frankfurt som skulle anlända på Arlanda 23:50 behagade inte alls anlända när det skulle och jag och Martina blev sittande på en motorhuv sippandes varsin kaffe ganska länge innan min pappa och bror dök upp. Vi fantiserade om att strunta i att skjutsa hem mina släktingar och istället ta en sista minuten till .. till .. till .. var-som-helst egentligen. Det luktar lite speciellt på flygplatser, Martina sa att det luktade utomlands och det har hon rätt i. Det är som att alla nyhemkomna turister tagit med sig en massa lukter från jordens alla hörn och sen ruskat av sig dem just innan de klivit in i taxin på väg hem. Och så hör man flygmotorerna som stegras och varvas när planen lyfter. Jag vill resa! Se nya platser, nya människor! Ge mig en miljon (eller två!) så att jag kommer iväg. Snälla?

... Nähä ...

Jag ska i alla fall till Tyskland om inte så farligt länge, och eftersom det kostade ungefär fyra gånger mindre att flyga än det gjorde att åka buss så satsar vi på det. Tyvärr innebär det också att Peter måste åka tåg hela vägen från Lund till Stockholm, men på något underligt vis blev det ändå billigare än buss. Vilket ju är ganska konstigt eftersom man ju helst inte ska flyga, och jag helst skulle vilja låta bli att göra det inom europa. Men nu är jag ju som sagt inte stenrik. Vi får i alla fall lifta från Frankfurt och det måste väl räknas som ganska miljövänligt? Carpooling typ ba.

Nu är jag trött och borde absolut ta och lägga mig eftersom jag ska upp vid åttatiden i morgon, men jag känner ju mig själv (litegrann i alla fall) och jag misstänker att jag inte alls kommer gå och lägga mig utan kanske istället tar och kollar lite på den där filmen jag haft liggande på datorn ganska länge.

KiKiKiKi

I dag har jag haft inte alls många kläder på mig (22,4 grader!) när jag legat och solat och läst Bröderna Lejonhjärta som ska diskuteras i ett av veckans seminarier. Det var lite konstigt att läsa den nu som vuxen, jag fick ett lite annat intryck av den än jag hade tidigare. Framför allt mindes jag inte alls att den var så sorglig som den faktiskt var. Jag grät förstås, men det gör jag ju nästan alltid när jag läser böcker/tittar på film eller för all del lyssnar på musik. Jag fick förrsten en fin bild av Anna-Karin som motvikt till alla manliga konstverk jag har på min dator. Nu ska jag tvinga de andra flickorna att producera texter och bilder och musik så att jag kan känna mig lite bättre när jag öppnar mottagna-filer-mappen (bara därför). Det kanske behövs ett litet kvinnligt konstnätverk i inter-nätet? Mitt internät. Frivilliga kan anmäla sig på min mail. Vi kan peppa varandra till storheter, läsa varandras texter etcetera etcetera.

Another night at flurran ...

Alldeles nyss tittade jag på mappen i min dator som heter ”mottagna filer”. I den samsades worddokument med mp3-filer riktigt bra, men det som störde var att allihop tillverkats av mina manliga vänner. Ja, inte för att jag inte vill se saker som mina manliga vänner tillverkar, men jag undrar varför mina flickkompisar inte sänder mig material de tillverkat? Detta faktum fick mig genast att vilja tillverka saker, skriva texter, göra musik, rita bilder .. Tyvärr är jag inte så bra på något av alternativen så jag lät bli det, men jag kunde inte låta bli att fundera på om det verkligen är så att jag är så mycket sämre än mina manliga vänner på att teckna, musicera och skriva – eller om jag bara tror att jag är det?

Jaja, jag erkänner att jag är full och att jag just kom hem i en taxi med Martina och att klockan är halv fyra. Men ändå!

I think I might be on to something!

Skepp o'hoj!

För att bemästra min ångest tvingas jag, likt Knyttet, ut på en odyssé för att finna mig själv.

chockskadad

Om jag hade varit sams med Erik hade jag varit arg på honom för att han tvingat ut mig i dejtingdjungeln igen. Man sitter där med sitt jävla glas rödvin och försöker komma på spännande saker att säga medan man undrar vad f*n man håller på med och vart livet egentligen ska ta vägen.

Jag fick dessutom ett vykort av Erik i dag vilket litegrann förstörde pre-dejtstämningen och jag blev faktiskt ledsen. Jag har inte varit ledsen på jättelänge och det har fungerat hur bra som helst att låtsas att han inte existerar över huvudtaget, men så tar han sig in via brevlådan till intet ont anande moi som troskyldigt öppnar all post jag får. Jag tycker det är nedrigt! Jag vill inte ha hans vykort och jag struntar i att han har varit i Berlin. Jag vill inte veta! Förstår han inte det är han dummare än jag trodde (.....) Nu är vykortet dock i fyrahundraelvamiljoner delar i min papperskorg. Dels för att det känns lite bättre och dels för att jag antagligen skulle läst det lika många gånger som vykortet numera är i delar om jag inte demolerat det.

Jag är rätt fånig nu va?

Gah!

Herregud! Allt ska man få göra själv. Typiskt killar!

Tjocklad

Jag har ätit så mycket godis att jag rimligtvis borde gått upp cirka fem kilo idag. I ren choklad. Vi hade familje-påskgrejen i förmiddags och sen sträckte den sig till resten av dagen också. Brukar bli så. Följde med min ena bror när han skjutsade hem min andra bror och vi filosoferade alla tre om förhållanden och könsroller på vägen till Upplands Väsby. Vi har ju blivit singlar all tre nu. Skillnaden är bara att de har barn och är ungefär tio år äldre. Jag känner att det kunde vara värre än det är för min del ... Hah! Nu ska jag fortsätta läsa ur "Barnen från Frostmofjället". Det är en riktig höjdare ska jag säga!

magiska krafter

Jag älskar att jag ser så jävla stenad ut på den där bilden trots att jag är nästan alldeles nykter. Gårdagen spenderades som sagt på Flustret som jag trodde var helvetet på jorden ända tills mormor tvingade med mig för att handla på Gränby centrum i morse. Jag trodde jag skulle avlida ärligt talat, eller i alla fall kräkas på någon av de överviktiga korkade kvinnorna med sina stora shoppingvagnar och fula ungar som hela tiden prejade/körde på mig och min stackars mormor. Alla ljud! Ungar som skrek, poppig musik som var igång för att få mig att vilja konsumera men som bara fick mig att bli yr i huvudet och arga föräldrar som försökte få sina barn att vara tysta. Och hela tiden den här feta kvinnan från Vänge som förföljde mig med sin gälla röst.

Vid bananerna, med gnälligt röstläge:
"Aaaaanders, vilka bananer vill duuuuuu haaa?"

Vid frysdisken, med om möjligt ännu gnälligare röst:
"Antooooon, klättra inte på diskeeeen, gööör inte det Antooon, Antooon, kom hiiiit!"

Vid diskmedlet, röstläge oförändrat:
"Aaaanders, kan du rääääääcka mej den dääääär. Jag nååååår inte! Aaaaanton, sluta slå på tanteeeen med pinneeeeeen!"

Efter att vi handlat tror jag att mormor ville vara snäll genom att bjuda mig på lunch på Skuttungekonditorn som ligger en trappa upp i köpcentrat. Tyvärr är Skuttungekonditorn ungefär det otrevligaste stället man kan befinna sig på, stans alla småbarnsföräldrar finns där och det luktar bajs och kräks blandat med micrad svamppaj och remouladsås. Man får sitta vid kladdiga bord med kladdiga stolar och titta ner på myrmänniskorna som trängs vid lösgodiset (3,90 kr hektot!) och äta sin dyra mat som tanten i kassan mikrat alldeles för länge så att den blir stenhård efter tre minuter och det hela vore väl okej om man ändå hörde vad personen man sällskapar med säger, men det gör man inte för alla barn låter som en fiskmåskoloni och det är avgjort inte det bästa stället att befinna sig på om man är bakis.

nya tag?

Jag är full och trött och lite deppig. Jag har mått finfint de senaste veckorna men nu, på väg hem från det alldeles vedervärdiga stället "Flustret" blev jag en smula nere igen. Jag längtar efter att allt ska sätta igång. Livet! Vad är det här för en underlig passage egentligen? Vad gör jag? Vad håller jag på med? Och varför känner jag mig så ensam just ikväll när jag umgåtts med så mycket folk? För jag känner mig faktiskt ensam just nu. Hade inte haft något emot att gå med nån hem ikväll, inte alls. Men alla känns äckliga och jag har inte lust att vara nära någon som jag inte känner igen. Någon som luktar som nåt som jag inte känner igen. Fast på samma gång vill jag inte vara ensam, eller själv, eller vad heter det? Katten brukar duga som kroppssubstitut i vanliga fall. Men inte nu! Det låter nog värre än det är det där med att katten är kroppssubstitut, men hon brukar sova på min mage så att jag inte kan vända på mig utan måste sova på rygg hela natten och få kramp i benen. Det gör mig inget att hon gör det, dels tycker jag om att känna när hon andas och dels tycker jag om att behöva ta hänsyn till hur hon vill ligga i sängen. Jag är van vid att ta hänsyn. Jag gillar att ta hänsyn.

Jag känner mig lite splittad till det där. Å ena sidan trivs jag med att vara ensam (eller själv eller vad fan säger man?) Å andra sidan vill jag ha kroppskontakt. Helst med någon jag tycker om, nån som jag kan respektera, för jag klarar inte av att låtsas sånt längre. Och någon som luktar gott. Jag är lite fixerad vid det där med lukter. Sussies syster försökte tussa ihop med med nån lång drasut som jag råkat uttala mig om i positiva ordalag, men sånt där .. Alltså jag vet inte. Har jag inte blivit för gammal för sånt? Jag vet inte. Allt känns säkert bättre i morgon. Det gör det, jag vet det. Men just nu är det lite tråkigt och jag kan inte rå för att jag har lite ont i magen och tänker på sånt som varit (det ligger ju nära till hands liksom).

Det är konstigt hur livet liksom utvecklar sig. Jag fikade med J i dag och satt och tjuvtittade lite på hans händer. I ett annat, parallellt universum för jättejättelängesen var han och jag kära i varandra och de där händerna var allt jag visste och allt jag ville. Det är på samma gång sorgligt och trösterikt att saker och ting kan utveckla sig som det gjort. Jag kan se den här fantastiska människan som var min första kärlek och jag kan minnas det som någonting stort och fint. Eventuellt någonting så stort att jag aldrig kommer vara med om det igen. För jag har aldrig känt så igen som jag gjorde då. J - den första kärleken var sommar och solvarmt hår och hans händer på mig och ett stort hål i hjärtat som inte var ett hål längre. Och jag tänker minnas det så, jag TÄNKER minnas det så, även om jag kan höra Anna-Karin torrt konstatera att jag romantiserar allt och att jag ständigt klagade över hur det var, när vi var tillsammans. Det gör inget att hon tänker så, för hon var inte med och dessutom så klagade jag alltid lite extra för henne och Linda så att de inte skulle känna att jag alltid pratade om hur fantastisk min pojkvän var. Något slags försök till att ta hänsyn tror jag. Jag gillar som sagt att ta hänsyn till saker.

Jag tänkte avsluta med ett litet tack. Tack Johanna, Linda och låtsaskompis Peter. Utan er hade jag varit hopplöst ute och cyklat under det här mörka hålet. Eller okej, jag kanske fortfarande är ute och cyklar, men utan er skulle jag gjort det alldeles ensam och det hade varit mycket värre.

Dagens händelser äro föga

Lilla tiger fick punktering första gången jag använde henne så hon har stått nere på stan sedan mina fylleslag i helgen. Idag drog jag hem henne. Det var jobbigare än man kunde tro. Fikade med Johanna och Tjorven, Johanna måste tyckt att jag var världens tråkigaste eftersom jag bara skev ansökningar med Tjorven hela fikan. Jag är en dålig, dålig vän. Sen har jag börjat arbeta också. Jag gör glasögon som vanligt. Jättebra eftersom jag inte tar något studielån/medel den här terminen, jättedåligt eftersom jag måste plugga på kvällarna nu. På kvällarna vill jag jympa, dricka påskmust och titta på teve. Och eventuellt prata med min telefonkompis Pjotr. Jag som hade tänkt lära mig spela trummor, kommer jag verkligen hinna det nu? Alla dessa frågor!

stora bedrifter

I dag har jag gjort något jag borde gjort för cirka två månader sen, men ständigt har skjutit upp. Jag har dammsugit. Jag har även rensat i min garderob och slängt ut sånt som jag betvivlar att jag någonsin kommer vilja ha nära min kropp (vem ÄGER så här många reklamt-shirtar?) och slängt gamla papper och reklam som jag aldrig orkar öppna annars. Jag har även sorterat min modesta cdsamling och fått igång min mobil. Kändes skönt. Nu kan jag tyvärr inte hitta laddaren som jag fick låna av Martina (till telefonen som jag också fått låna av henne) eftersom jag lagt den på något av mina berömda smarta ställen. På det smarta stället torde även mina nycklar och ungefär fem gamla plånböcker återfinnas. I vilket fall dog batteriet till mobilen - så kontentan är att nu när jag äntligen fått mobilen att fungera så fungerar den inte.

Efter mina vildsinta städräder blev jag upplockad av Melinda, Suss, Ida och Maria och vi började fundera över aktiviteter som vi kunde hitta på med Ida (som är Sussies systerdotter och åtta år gammal). Vi började med att leta efter det där stället där man kan ha på sig fatso-dräkter och sumobrottas, men vi hittade inte dit. Efter att ha bankat på minigolfbanans reception i en kvart insåg vi att vi kanske var en smula tidigt ute och att mimigolfsäsongen antagligen inte börjar förrän all snö försvunnit från banorna och så gick vi och spelade bowling istället. Länge låg jag etta, sen tvåa, men efter att Maria haft alldeles för mycket tur och fått tre strikes i rad puttades jag ner på fjärde plats (vilket är näst sist för den som inte är så observant). Det var roligt i alla fall.

Sen åkte jag och red. Är lite nervös inför stora träningen på fredag, men hinner rida en gång till på torsdag i alla fall . Jaja, jag ska sluta tjata om hästar, jag vet att det är sjukt ointressant för folk som inte håller på med det själva. Det var i alla fall alldeles för kallt och jag sitter fortfarande och skakar tänder i sviterna efter den där timmen utomhus. Borde man ta ett bad kanske?