alive

Det är svårt nu. Svårt att göra skolarbete, för jag läser och läser utan att förstå vad det är jag läser och mitt i alltihop ringer nån om nåt praktiskt kring pappas död. En lägenhetsnyckel som ska hittas, en jurist som vill göra en bouppteckning eller nån som vill veta hur mina släktingars namn stavas - för att dödsannonsen ska bli rätt. Efter det är det ingen idé att fortsätta ens.

Jag har ett seminarie i morgon, ska ha läst och ha koll på en bok som jag knappt klarat att öppna. Kan inte ens gå dit och gömma mig bakom någon, för vi är bara fem personer som ska prata i grupp med läraren. Det är hopplöst. Så - jag tittar på teve. Jag tittar och jag tittar och jag tittar. Den stora resan, Mammas pojkar, How I met your mother, Bonde söker fru och lite Greys anatomy för att få gråta (mer?) Problemet är bara att jag inte längre har någon sympati med karaktärerna längre, deras bekymmer rör mig inte ryggen.

När Merediths patient tittar på sin läkare med spegelblanka ögon och förstår att han kommer få leva utan sin vänstra arm och hela hans familj står utanför och ser lika gråtmilda ut, vill jag bara skrika åt dem att JAG SKITER I DIN VÄNSTRA ARM, DU LEVER OCH ALLA ANDRA PROBLEM ÄR SÅ JÄVLA SMÅ ATT DE ÖVERHUVUDTAGET INTE EXISTERAR!

Jag har ingen sympati, empati för nåt just nu. För överallt ser jag mycket sämre människor än min pappa, som lever.

De andas och de lever.

kattmjölk och vinflaskor

Det går lite upp och lite ner allting. Ibland kan jag må okej, men andra stunder vill jag bara kräkas. Jag gråter inte så mycket längre. Känns som att jag har gråtit kroppen alldeles torr på tårar. Konstig känsla.

Det kommer nog att ta tid att inse vad det är som har hänt. Att pappa är död. Att jag kan sluta skriva brev till honom, ringa, eller ha dåligt samvete för att jag inte gjort det. När jag städade ur hans lägenhet hittade jag alla mina brev och vykort. Massor! Ett smärre under att jag hunnit med något alls i mitt liv förutom att skriva till pappa.

Jag hittade dessutom några svar på mina brev som han aldrig hade skickat. Det var fint. Men det fick mig att vilja kräkas också, samtidigt. Allt hade kunnat vara så annorlunda. Han hade kunnat leva ett så mycket enklare liv. På så sätt är det skönt att allt är över nu. Han mår nog inte dåligt nu va? Oavsett var han hamnat kan han slappna av. Det finns nog ingen alkohol i varken himmel eller helvete.

Nisse har slutat skrika och verkar anpassa sig till oss och vår lägenhet. Det är en jättefin katt! Han är väldigt kelen och vill gärna ligga under täcket och sova om han får. - Det får han! Christian och jag daltar med honom och han kommer inom kort vara världens mest bortskämde katt. Världens mest älskade också.

Nu jamar han, dags för en skål med kattmjölk!

ojoj

Jag är så trött. Jag är så fruktansvärt trött. Bilresan hem tog 12 timmar (man får bara köra i 80 kilometer i timmen med släp) och katten skrek hela vägen. Han fortsatte skrika hela natten och lugnade inte ner sig förrän jag suttit och klappat honom i över en timme, då tog tröttheten över och han somnade i två timmar. Jag med. Sen låg vi i sängen och pratade lite, Nisse och jag. Vi pratade om hur allt kommer bli och kom överrens om att allt kommer att ordna sig.

Åtminstone tror jag jag att det var det vi kom överrens om, men jag är inte säker, för sen fortsatte han att skrika och nu är han alldeles hes.

Stålkvinnan

Det jobbigaste med det här är att jag är ensam. Min bror kan inte hjälpa till för han är minderårig, och min mamma kan inte hjälpa till eftersom de var skilda. Det är -jag- nu. Och Christian. Jag hade aldrig klarat det här utan honom. Han tog ledigt från jobbet, skjutsade mig 80 mil, klev in i en lägenhet där det legat en död gubbe i en vecka utan att rynka på näsan, drog upp tröjärmarna och började diska medan jag gick runt, runt i lägenheten, hoppade över området med likvätska på vardagsrumsgolvet, grät, grät, grät och inte visste var jag skulle börja någonstans.

Sen har han skjutsat runt mig till banker, begravningsbyrå och jurister, lämnat säckar med grejer till Myrorna och bara .. funnits. Jag är så tacksam över det. Vi tar dessutom hem pappas katt, och det har bara varit självklart för honom. Han läser ju inte det här, men han har varit precis sådär som man behöver när något sånt här händer.

Jag hinner inte vara ledsen nu, det är jobb från morgon till kväll. Jag fungerar som en levande sambandscentral för hela släkten. Det är mer komplicerat än jag trodde att dö. I alla fall för dom som blir kvar. Nu börjar jag få lite överblick i alla fall. Jag har inte gjort allt än, men jag vet i alla fall vad som -ska- göras.

Begravningen är på det stora hela planerad, ekonomin håller jag på att utreda, försäkringar kollade, papper inskickade, andra papper är beställda och på väg, sakerna håller jag på att sortera, lägenheten är uppsagd...

Men sen. När allt det där är gjort kommer jag att hinna tänka på det igen. Att min pappa är död och att jag aldrig mer får se honom. Att de minnen som jag har av pappa nu måste stoppas in i en burk med ett väldigt hårt lock på, för jag kommer inte att få några fler.

Och det kommer att bli jobbigt.

Jag är rädd att jag kommer hem och kollapsar. Jag hinner inte det nu! Jag har en uppsats att skriva, en tenta om två veckor... En begravning att gå på och ett dödsbo att förvalta. Att jag klarar det här nu förstår jag inte, men nu, precis nu är jag stark. Just nu klappar jag om och tröstar de som snyftar och pratar om pappa. "Ja, det är sorgligt" säger jag, men jag känner det inte. Just nu klarar jag att gå till begravningsbyrån och prata om dödsannonser, inplastade lik och borgerliga officianter, utan att gråta. Just nu är jag Stålkvinnan.

Och det oroar mig.