I dag har jag varit ledig och gjort precis ingenting igen. Eller, nä, nu ljög jag. Jag gick på samtalskväll om kriget i Gaza i Athén. Det gjorde jag, och det var intressant om man bortser från att diskussionerna hade lite tendens att bli långa föredrag i "såhär tycker jag" istället för en fråga eller påstående som ledde till en bra och spännande debatt. Och en jätteupprörd palestinsk man som hade med sig gigantiska foton på vad jag tror var krigsskadade barn och skrek och grät och verkligen inte passade in i det akademiska blablabla-sällskapet som satt på podiet och diskuterade krig som de inte ens varit med om. Det fick mig att känna mig äcklig. Tänk att jag har mage och sitta med en bunt andra människor och intellektualisera ett krig som jag egentligen inte känner någonting för! Javisst, jag tycker att mycket är fel och så vidare och så vidare, men verkligen KÄNNA någonting tvivlar jag på att man kan göra förrän man har anledning att vara rädd att ens närmaste kanke inte kommer att leva imorgon. Äckel-jag sitter och lyssnar på för- och motargument och tänker mina trångsynta tankar men fattar egentligen ingenting. Det är ju så att man mår illa.
Sundance Nilsson är hemma hos sina föräldrar och jobbar. Jag är alltså såndär gräsänkling, och det enda jag gör för att fira det är att gå på en diskussionskväll. Tragiskt. Å andra sidan vet jag inte om det är så mycket att fira att jag måste sova själv. Imorgon ska jag jobba igen. Sälja kläder. Sälja, sälja, sälja. Det är så mycket sälja att jag får ont i huvudet! Men jag ska göra mitt bästa.
