Det är svårt nu. Svårt att göra skolarbete, för jag läser och läser utan att förstå vad det är jag läser och mitt i alltihop ringer nån om nåt praktiskt kring pappas död. En lägenhetsnyckel som ska hittas, en jurist som vill göra en bouppteckning eller nån som vill veta hur mina släktingars namn stavas - för att dödsannonsen ska bli rätt. Efter det är det ingen idé att fortsätta ens.
Jag har ett seminarie i morgon, ska ha läst och ha koll på en bok som jag knappt klarat att öppna. Kan inte ens gå dit och gömma mig bakom någon, för vi är bara fem personer som ska prata i grupp med läraren. Det är hopplöst. Så - jag tittar på teve. Jag tittar och jag tittar och jag tittar. Den stora resan, Mammas pojkar, How I met your mother, Bonde söker fru och lite Greys anatomy för att få gråta (mer?) Problemet är bara att jag inte längre har någon sympati med karaktärerna längre, deras bekymmer rör mig inte ryggen.
När Merediths patient tittar på sin läkare med spegelblanka ögon och förstår att han kommer få leva utan sin vänstra arm och hela hans familj står utanför och ser lika gråtmilda ut, vill jag bara skrika åt dem att JAG SKITER I DIN VÄNSTRA ARM, DU LEVER OCH ALLA ANDRA PROBLEM ÄR SÅ JÄVLA SMÅ ATT DE ÖVERHUVUDTAGET INTE EXISTERAR!
Jag har ingen sympati, empati för nåt just nu. För överallt ser jag mycket sämre människor än min pappa, som lever.
De andas och de lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar