Det är snart natt i Oslo, jag sitter ensam i fönstret till vår lägenhet. Ensam, de andra sover, och det blixtrar. Jag tror att Norge är lite mer magiskt än Sverige. I Norge finns det djupa fjordar, berg och dalar som gör att det blir spännande väderfenomen. Blixtar! Åska. Här kan man tänka sig att det finns både troll och jättar. Jag är nästan säker på det. Nu lyses hela himlen upp av samma sorters blixtljus som i filmen om Ronja. Ni vet, den natten då hon föds. Det är fantastiskt fint. Och jag är alldeles ensam nu. Litegrann ser det ut som att någon tänder och släcker en lampa fort, fort. Man hinner se stadens silhuett och människors ansikten nere på gatan i någon sekund innan den här "någon" släcker lampan igen. Spännande vad man kan hinna se!
Jag har sällskap jämt här i Oslo. Det orkar man ju inte med i längden, jag har upptäckt att jag är mycket mer beroende av att få gå undan, umgås med mig själv, än jag tidigare trott. Så jag tar promenader. Långa promenader på gator jag inte vet vad de heter. Upp och ner. Jag försöker lura mig själv att gå vilse, göra promenaderna spännande. Går går går tills jag hittar rätt igen. Lyssnar på sommarpratare i mp3n. Stannar, tittar på tanter, sitter i gräset, tittar på fula hundar, går vidare..
Jag hoppas kunna åka hem i helgen. Det vore skönt med en paus och så fyller jag 25 på söndag. Känns fånigt viktigt att ha såna man tycker om kring sig då. Ja, fånigt, barnsligt. Sån är jag.
