Dagboksinlägg som när man var liten fast på nätet istället för i en rosa dagbok med skumgummiklädda pärmar och lås.
Jag försöker lära mig hur man är personlig utan att vara privat men oftast misslyckas jag och avslöjar för mycket vilket skrämmer skiten ur mig då jag nyligen insett att folk läser vad jag skriver.
I dag (igår) hade vi tremånadersdag. Den firades på ett ganska slött sätt genom att vi övade på att bli världsbäst för att vinna OS i potatissäcksimitering. Bland annat. Fast tre månader är ganska snålt räknat tycker jag. Snart blir det i alla fall Skåneutflykt! Vi ska till Hasse & Tage-muséet, äta kakbuffé (har ni hört nåt bättre?) och tälta. Och promenera på stranden! Och så ska vi titta på dom där stenarna. Får se om de är nåt att glo på.
Jag har spelat teater. Jag har spelat teater och jag har spelat teater. Jag har druckit öl, bastat, trasat sönder mitt knä, kissat från AF-borgens tak (nästan) och umgåtts med dom som jag tycker allra bäst om. Jag har spelat teater. Jag har sett mina fina kompisar spela teater i kostym och väst, jag har sett min pojkvän spela teater i genomskinlig klänning och penishållare.
Jag har spelat teater.
Jag har snackat skit, jag har spelat munspel, jag har sjungit stämsång och jag har varit vaken. Jag har druckit vin, jag har skrattat så jag fått kramp, jag har dansat twist och jag har varit kär. Jag har fått morfin på sjukhuset, jag har blivit omkringburen i AF-borgen, jag har kört rullstolsbana på stora scenen och jag har gråtit floder.
Jag är trött. Mycket mycket trött. Igen. Och föreställningarna har inte ens börjat. Ojoj. Jag är riktigt nervös för uppsatsen. Förstår inte hur jag ska hinna skriva så mycket på så kort tid!
Saknar att sova med C. Det känns som att det var jättelängesen vi fick ha en heldag i sängen sådär som vi kunnat ha nästan varje helg de senaste månaderna. Jag saknar att inte behöva kliva upp, prata i timmar, somna om lite och gå upp och äta ambitiös tjockismat (Pasta Al fredo, Hasselbackspotatis och Thai-take-away). Vi sover tillsammans ganska ofta, eller ungefär jämt förutom den senaste veckan, men det känns inte som att vi fått nån vidare kvalitétstid på sistone. Jag skulle vilja kunna säga att det löser sig efter föreställningsveckan, men så är det jobb i Stockholm, uppsatsuppsatsuppsats och sen jobb och tillfällig flytt till grannlandet. Just nu skulle jag vilja pausa livet, trycka på paus så att alla stod still utom jag. Och C, han kan också få vara vaken (det var ytterst nära att jag stavade vaken med N nu, freudian slip på tangentbordet?)
Jag borde sova. Ja, det borde jag. Nu ska jag sova.
När jag kom hem efter att ha grillat med Peter och hans jättetrevliga kompisar hade min mysiga sitta-i-solen-och-dricka-öl-fylla avtagit och ersatts med en lätt huvudvärk. På Parentesen var brännbollsfinalen i full gång och när jag låg ner i sängen kände jag hur basen dunkade i min bröstkorg, precis som när man är på en klubb som spelar för högljudd musik. Min ljuskrona klirrade, även den i takt. Jag försökte stänga ögonen och slappna av, men det var omöjligt att sova. Jag pratade med C som hade AF-festivalen precis utanför sitt fönster. Det var nån slags metal eller vad han sa. Ja, där kunde jag ju inte sova. Och inte han heller. Så då kom vi på att vi skulle sova utomhus. Jag packade sovsäck och varma kläder och så möttes vi utanför Delphi. Natten spenderades högst uppe i Sankt Hans backar, under bar himmel. Vi tittade på stjärnor (hittade Karlavagnen och nån slags triangel) och hade en sån där stor Disneymåne i nästan samma höjd som backen. Mycket romantiskt.
Jag vaknade av att C frös och misstänkte att vi höll på att bli attackerade av ett gäng kråkor som cirkulerade kring oss. Jag råkade tydligen säga att om han försökte väcka mig en gång till skulle jag hugga huvudet av honom, men jag tror faktiskt att jag sov. Jag sov väldigt bra på den där backen. C sov inte alls bra. En stavgångare hade tydligen sett oss en stund tidigare, men tvärvänt när han sett att vi låg mitt i hans motionsspår och då var klockan bara halv sju. Vi misstänkte att flera motionärer skulle anlända inom kort, så gick vi hem till C och sov några timmar innan repet.
Resten av dagen har spenderats i AF-borgen. Premiären närmar sig med stormsteg. Vi har repat och repat och repat och byggt publikgradänger. Jag är trött nu. Trött i kroppen och trött i huvudet. Jag misstänker att själen eventuellt är lite trött också, men jag vet inte. Låter logiskt att den skulle vara det. När nu allt annat hos mig är så utmattat.
Jag borde skriva uppsats. Det gör jag inte. Jag är trött - kanske till och med i själen ju! Då måste uppsatsen kunna vänta till i morgon? Right?
Upp och ner va? I dag är jag allergisk och sur. Min näsa kliar, mina ögon rinner och jag känner för att med båda händerna möblera om ansiktet - runt runt - för då kanske det slutar klia. Det är dessutom dagen för den stora brännbollsfinalen (ni som läste den här bloggen när jag flyttade till Lund vet vad jag pratar om, ni andra kan youtuba på Parentesen och brännboll). Jag vet inte om jag ska spela nån brännbollsmatch, men jag hoppas inte. I vilket fall klarade vi oss undan jumbofinalen. Inte tack vare min insats dock, även om jag faktiskt sprang som en skållad råtta så blev jag utebränd en gång. Det blev i och för sig nästan hela gänget, så ..
I natt sov jag hos D. Hon hade möblerat om och när hon somnat låg jag och läste Egalias döttrar. Nu är det snart dags! Jag börjar bli orolig att det inte ska komma nåt folk. Fast det kommer det ju göra (alla ni som läser till exempel!) Här kan man boka biljetter! Är inte jättepepp på att spela brännboll idag. Och jag är definitivt inte pepp på att få skräp på mig! Jag skulle hellre ta mina böcker och sätta (lägga?) mig i en park och läsa och bli brun. Känns som en bättre plan.
Faktiskt låter det som en så bra plan att jag tänker genomföra den efter avslutad dusch.
Allt kommer gå bra! Jag är övertygad. Jag brukar ha tur! Jag har fler personer som säger att de tycker om mig - till och med älskar mig – än jag förtjänar. Jag tycker fina saker ramlar ner i knäet på mig lite nu och då, till och med när det ser som mörkast ut brukar det reda upp sig. Jag hyser hopp om ett fint liv! Teatern har premiär nästa onsdag och jag hoppas att ni kommer allihop ni som läser det här. Det skulle göra mig glad.
I dag har jag tänkt litegrann på det här med manlighet. Och vad som är attraktivt. Jag hittade nämligen en låda med gamla pojkvänsbilder, brev och sånt där som jag samlat på mig. Med det nuvarande inräknat (det har inte varat så länge, men!) har jag haft tre riktiga förhållanden. Och ett kort som jag inte riktigt räknar. Tre män ( - pojkar?) har varit viktiga för mig. De är totalt olika alla tre och jag har tyckt om dem allihop, fast på olika sätt. Jag trodde förut att jag hade en speciell ”smak” men egentligen tror jag inte att jag har det – när jag tittar på bilder ser jag bara tre fantastiska personer som inte har det minsta gemensamt. Jo, att de är fina och bra personer möjligtvis. Och att de tyckt om mig tillbaka.
Jag tänkte först, när jag satt och funderade, att det är tråkigt att man så lätt tappar kontakten med sina expojkvänner. De är ju personer som man tyckt sådär ofantligt jättemycket mycket om. Men sen insåg jag ju att det nog inte är så lätt att byta relation med dem. Att ställa om, bygga ett nytt sorts förhållande. Allt sånt skulle ta så ofantligt lång tid och kräva så mycket energi. Det blir nog lätt så att man hittar någon ny att tycka om istället. Och lämnar det gamla bakom sig. Struntar i att reda upp och reda ut, för det gamla har ändå ingen betydelse längre. Man orkar inte mer. Man slutar ringa och efter ett tag inser man att den där personen som brukade vara ens vardag inte har sett den nya tröjan man tycker så mycket om, eller inte vet att man börjat på en kurs i Tae kwan do. Kanske har man en annan persons tandborste i sin tandborstmugg till och med. Någon annans favoritfrukost i sin kyl. Men det kommer ju en fin punkt när man kan titta på gamla bilder, vara tacksam för det som var, men samtidigt nästan lika tacksam för att det är över och man kan ägna sig åt den långsamma (i mitt fall!) processen att gå vidare.
Jag är ju en sucker för nostalgi och jag erkänner att jag älskar att vältra mig i det här. Men no worries kära vänner, jag är inte ledsen på riktigt den här gången, bara en smula retrospektiv. Jag mår bra. Och jag är så glad för det. Jag vet att jag tjatar om det, men det är som att jag inte riktigt vågar tro på det. Jag var så ledsen så många år, nästan utan att veta om det. Jag visste inte att livet skulle vara såhär.
Jag är lycklig och .. - KRISTOFFER! Vattnet har gått!
Idag, på vägen till polishuset, cyklade jag förbi den där platsen där en 23-årig tjej från Dalarna blev överkörd av en buss på valborg. När det hände hade bussen avgått från en gymnasieskola i närheten. Bara några minuter tidigare faktiskt. Den var full med tredjeårselever på väg till Prag.
Jag tänker på att livet är mycket stort och märkligt. Den ena sekunden är man berusad, kanske har man druckit öl i stadsparken och är på väg att vila lite hemma innan kvällens vidare festligheter. Den andra sekunden blir man knuffad framför en buss och blir så mosad av däcken att polisen först tror att man är en avliden man. Livet är också märkligt (och mycket stort). Den ena sekunden sitter man på en buss för att åka på klassresa till Prag. Den andra sekunden känner man att bussen kör på något mjukt och hör busschauffören skrika.
Hur går de här eleverna vidare? Hur går tjejens allra mest älskade vidare? Busschauffören?
S är i Barcelona. Hon bor i ett ockuperat hus och sover utomhus på en terass. Jag är så avundsjuk så jag går sönder. Jag gillar Lund, men ibland är det bara för litet och välorganiserat. Jag skulle vilja ha lite äventyr! Jag och S ska ju skriva uppsats väldigt långt bort i höst, men jag skulle vilja åka NU! Känner mig lite instängd även om jag trivs sjukt bra med allt folk här, och mitt liv i stort. Jag känner för att bli smutsig, åka lite hipp som happ, dit man hamnar liksom. Jag vill sova i en park och åka tåg och dricka fulsprit och titta på nya saker, träffa konstiga människor, träffa fina människor, se solen (helst) och oroa mig över att ha för lite pengar för att överhuvudtaget komma hem. Jag vill frysa om fötterna, ha lortiga tår och jag vill ha den där känslan av att inte ha nån aning om vad som kommer hända i morgon! Jag vill röka egenrullade cigg på en trappa långtbortistan under ett mögligt tak när det regnar och jag vill åka spårvagn i en stad som jag aldrig ha sett. Sen vill jag tokdansa med folk som plötsligt dansar som de aldrig gjort annat.
