Hem eller hem?

I morgon ska jag åka till Uppsala. Det gör mig nervös. Är det att komma hem? Men Lund är ju hemma nu? Jag fattar inte! Lund är som en bubbla. Jag vet ingenting om någonting när jag är här. Jag hör inget, jag ser inget av världen utanför, men jag är lycklig. Kan jag verkligen säga att jag är lycklig just nu? Jag brukar inte vara så frikostig med det där. Men jo. Jag är lycklig här. Jag är lycklig i Lund. Jag är nöjd och tillfreds med min tillvaro här. Jag tycker om att man cyklar överallt och jag gillar att träffa nya människor här och jag älskar att vara på ställen där jag aldrig varit tidigare och jag gillar .. Rubbet, jag trivs med rubbet! Tack S för att du fick hit mig. Utan dig hade jag fortfarande suttit och rökt under mormors spisfläkt. (-Eller?)

Lund ser litegrann ut som en kuliss om kvällarna. I hela skåne blåser det så att man har svårt att gå upprätt, men i stan där jag bor är gatorna tysta och stilla. Inte minsta lilla löv rör sig. Kvällar när gatulamporna tänts och jag cyklar över en miljard våta löv brukar jag undra om jag inte egentligen är med i West side story på Dramatens stora scen. Det är så tyst! Suset från min cykels dynamo och min trasiga pakethållare som vibrerar när jag fräser fram över kullerstenen är det enda som hörs. Det är fantastiskt.

Och mitt i allt detta mina vänner. Såna som är nya och såna som är gamla. En familj! Och i alla fall två som jag älskar. (Jag är sjukt sentimental nu, jag har skrivit lycklig och älska i ett och samma inlägg.) Men jag gör ju det. Jag älskar er, fina människor som gör mitt liv mycket bättre och finare än det skulle vara utan. Lova att ni finns kvar när jag kommer tillbaka. Glöm inte bort mig.

Ta hand om Tiffany åt mig, E. S - spara lite vodka åt mig.

Jag saknar er redan!

Ojoj

Jag ser den här bilden och plötsligt, för första gången sen jag flyttade hit, längtar jag hem till Uppsala. Jag längtar efter mamma, Håkan, mormor och alla hundar och katter, Magnus och Nellie och familjefikor med kaos och till och med Domkyrkan.

För guds skull, människor ..

NEJ jag är inte gravid!

observerat

Livet ..

Det går aldrig riktigt som man tänkt sig, eller hur?

Trist sittning

Vad är det för människor som läser medie- och kommuniaktionsvetenskap egentligen? Hjälp! I går gick jag på klassittningen i hopp om att de där trevliga människorna som inte visat sig på föreläsningarna, skulle vara där. Det var de inte. (Var är de? De måste ju finnas, eller hur?!) Jag har ju sett hur folk beter sig på föreläsningarna, de viskar taskiga saker om de som pratar - föreläsare och elever - de fnittrar, dricker kaffe, droppar in sent. Men jag trodde kanske att det var tillfälligheter. Nej, det är som att vara tillbaka på högstadiet, eller för den delen - apstadiet. Ett jävla tjattrande helt enkelt.

Jag gav det hela en chans fast jag redan innan kände att nej, det här kommer inte vara kul. Och det var det ju inte heller. Hela kvällen var ett skämt, folk var parodier på sig själva, det var .. inte min grej. Jag skulle vilja säga att min klass består av sjuttio stycken nittonåringar med näsan i vädret och dyra jeans. Och så jag - en gammal tant med tantkjolar och en näsa som visserligen kanske pekar uppåt, men det är väl mer av en missbildning än ett sätt att vara för min del. Jag skulle inte säga något om de faktiskt var trevliga, men om man försökte prata med någon man inte kände (hur skulle jag kunna prata med någon annan - jag kände ju ingen!) möttes man av ett förvirrat ansiktsuttryck som snart förvandlades till ett elakt grin och en massa fnittrande med väninnorna i rökrutan. "Hihihi, har ni hört flickor! Hon pratade med oss! Fast hon inte ens känner oss! Hihihihi!"

Snälla, bara avliva mig. Alltså, bildligt talat.

Ok, två personer var riktigt trevliga igår. Trevliga på ett normalt sätt. En kille som stötte på mig i baren (pinsamt för honom på måndag?) men han hade ju en dold agenda, och en tjej jag har pratat med några gånger efter föreläsningarna. Resten var som urblåsta ägg.

Grejen är den att det gör mig inget att jag inte har några kompisar på kursen om de ändå beter sig såhär konstigt, jag hittar kompisar på andra håll. Men det är ju så onödigt! Och trist! Det vore ju i alla fall schysst att ha några man hängde och pluggade med till exempel. Problemet är väl att vi inte har så mycket tid tillsammans att man hittar de trevliga vid det här laget. Tre gånger tre timmar freläsningi veckan, och direkt efter föreläsningen går alla hem. I nuläget lika bra i och för sig ..

Varför kan inte folk bete sig som vuxna människor istället för att vara fjortisar halva livet? Jag blir bara trött och förbannad. Och så jämför man med teatergruppen - hur man har blivit välkomnad där och det är ju ljusår emellan! Där har folk fötterna på jorden och är vänligt inställda. Det är inte mina klasskompisar.

Klippa gräs?

För några dagar sedan vaxade jag min överläpp. För min bror har sagt att jag har mustasch och att inga killar gillar tjejer med mustasch. Jag tog det säkra före det osäkra och vaxade. Det gjorde väldigt ont och dagen efter hade jag hundra miljoner småfinnar runt munnen. Jag såg ut som jag hade fått någon slags allergisk reaktion, eller kanske munsår. Nu har det växt ut små, vassa stubbhårstrån. På bara några dagar! De syns mycket mer än mina fjun gjorde från början. Jag ser ut som en fjortonåring med moppemustasch. Charmigt. Tack bror.

Jag ska vara hårig all over i fortsättningen.

Annars? Ännu en dag lagd till handlingarna. Jag är förkyld. Så in i norden jäkla tokförkyld. Och jag har tröttnat! Jag menar - jag äter massor med frukt, jag äter vegetarisk bra mat, tränar ett par gånger i veckan, går i trappor och cyklar, tvättar inte händerna med bakteriedödande tvål och brukar inte stoppa mina nycklar i munnen - men ändå blir jag sjuk gång på gång. Snart vet jag inte vad jag ska göra. Dessutom äter jag c-vitaminbrus en gång om dagen. Jag har ju till och med slutat bita på naglarna! (Läste att man fick i sig mer bakterier på det sättet än om man slickade en offentlig toalettstol ...)

Jaha, vad har jag mer gjort? Jo! Jag har varit otrogen i tre timmar! Och tittat på andra som varit otrogna. Efteråt kände jag mig nedstämd, men nu är jag tillbaka till det gamla glada jag igen.

Teater alltså. Jag har spelat improvisationsteater med situationen "du kommer hem och upptäcker din partner i säng med en annan".

Vad trodde ni egentligen? Nänä ...

yadauada

Nu har jag haft min tenta och jag tror .. eller jag tycker .. att jag borde ha klämt dit ett G, om han inte nu är världens elakaste monster när han rättar. Blev lite orolig när det bara tog mig en och en halv timme att skriva klart, men jag kan ju inte sitta av fyra timmar till bara för att jag ska låtsas skriva mer, så jag gick ändå. Det var några andra som gick strax innan och de mumlade också nåt om att de var överraskade att det gick så fort. Svårt att veta om det var vi som skrev klart fort som är de brighta, eller om det är vi som inte har något smart att säga alls, bara ..

Strax ska jag masa mig iväg till Malmö och träffa Sussie. Vi sa att vi skulle fira tentan på ett vuxet sätt utan alkohol, men nu kan vi inte komma på vad vi ska göra alls. Först vile jag gå på den här pjäsen men den var tydligen slutsåld, och utställningen som var vårt andrahandsalternativ blev vandaliserad i går så det gick ju inte heller .. Herrejösses, det är svårt att försöka göra kulturella, vuxna saker. Det kommer säkert sluta med att vi går ut istället. Vore just typiskt. Jag har blivit förkyld igen förresten. Tredje gången den här sommaren, det måste vara något slags rekord? Nej, nu ska jag snyta mig och sen ska jag ta och lomma iväg till bussen!