Livet är recyklat

Livet är recyklat. Fin tanke va? Idag när jag satt och läste råkade jag titta ner på min händer och insåg att de såg ut som min mammas. Samma struktur, benlinje, ådror. Samma sorts solbränna över knogarna. Allting kommer igen. Det är samma material som används om och om igen. DNA som kopieras, återanvänds, dör och förmultnar i en kropp och lever vidare i en annan. Det är väl en fin tanke? Ger lite tröst. Ingenting försvinner, det bara omformas. Va? Väl?

Runtruntrunt går det.


Det fungerar tydligen på samma sätt med känslor och människor. Man träffar folk man gillar, man slutar träffa dem, man träffar nya, lär sig tycka om dem och så försvinner de och ersätts av andra. Till en viss gräns kanske, nån gång hittar man ju förhoppningsvis hem. Eller ger upp, beroende på hur man ser på saken. Med ett par dagars mellanrum har jag fått två olika låtar skickade till mig. Först var det den här. Och sen den här. Ni ser kopplingen - ja? Runtrunt!

Men det är okej. Det måste vara okej! Det gäller att kunna ta och ge, tänker jag. Speciellt här i Lund tror jag. Bubbelstaden. Som inte är på riktigt. Folk kommer hit, pluggar, festar, är fulla och träffar vänner som är så ohyggligt jävla nära under en kort period. Sen flyttar de, sprids åt håll och kanter, och man håller kanske i bästa fall sporadisk kontakt på Facebook. Typ.

Runtrunt. Det går runtrunt. Livet är recyklat. Inga känslor försvinner, de bara omformas i nya kroppar.

Jag fattar.