trött

Jag hatar SVTs programserie Kysst av spriten. Jag hatar det och jag älskar det. Jag lyckas alltid pricka in repriserna på kvällarna och det är säkert nyttigt att se. Säkert. Men det är för tidigt. Jag klarar inte att se det riktigt än. Jag är trött på att mina vänner hela tiden pratar om pappa som en som dricker för mycket. Som drack för mycket, heter det, just ja. Som att jag skulle tyckt mindre om honom för det. Som att han inte var min pappa ändå.

Och att folk förutsätter att jag ska klara att prata om allt redan. Jag gör det ju. Jag pratar, berättar om hur begravningen ska vara, vilken musik som ska spelas, men det är för tidigt att fråga mig om sånt. Jag stänger av mig själv och rabblar begravningsfakta och såna här praktiska saker som handlar om att jag måste ta hand om det han lämnade kvar av sitt liv. Jag pratar och pratar, men det är inte jag, det är någon annan som har tagit över min mun, min kropp och allt hon gör är att babbla.

Jag önskar att någon av de bästa, närmaste, ville fråga om pappa. Inte om något annat. För det spelar ingen roll nu ändå. Jag önskar att någon ville be mig prata om hur han var. Så att jag kunde få berätta mina allra finaste minnen och kunna gråta hos någon, inte bara själv framför ett teveprogram. Det skulle jag vilja.

I morgon ska jag skriva det sista brevet till honom. Allt som jag någonsin velat och kommer att vilja säga honom ska jag skriva i det där brevet. Jag kommer behöva täcka in eventuella barnbarn, Åsa Linderborgs nya böcker, och allt det som kommer att hända fram till min egen 50-årsdag. Allt det kommer han ju att missa. Brevet lägger jag i kistan strax innan begravningen nästa fredag och så får det brännas med honom. Kanske finns det en liten, liten chans att han får det.