älska världen - i morgon

Jag har en gammal kompis som vill att jag ska flytta in i ett kollektiv med henne nästa höst. I en annan stad. Då kommer jag få pendla till skolan varje dag, men det är bara en kvart så det är väl egentligen ingen fara. Frågan är bara om Skåne är stort nog åt oss båda. När jag tänker så vill jag helst flytta till Haparanda, men där är det alldeles för kallt så det tänker jag inte göra. Kanske ska bli kollektivist igen trots att det är väldigt "twenty-something" som Ida sa. Men jag ÄR ju twenty-something!

I mogon (eller i övermorgon om jag inte orkar i morgon) ska jag älska världen. Jag ska göra en massa bra saker så att folk blir glada. Det är ju inte som att jag har så mycket bättre för mig. Ska komma på en massa bra saker.

Det blev ingen balansbräda idag, det blev ett vanligt pass istället och således vet jag fortfarande inte vad en balansbräda är. Hur kan den se ut tro? En lustig sak med Friskisgympa är ju att man får höra en massa musik som man inte lyssnar på i vanliga fall. I bästa fall kan det leda till att man får nya favoriter. Jag vet inte om det är en favorit direkt, men Orups låt "Indiedrottning" är kanon att göra situps till och texten är så sjukligt enkel att den sätter sig efter första refrängen.

Nu ska jag gå och tappa upp ett bad och kolla om det går att ställa in stereon i badrummet utan risk att elektrifieras. Mormor kommer bli jättearg om jag brinner upp!

nemesis

I dag har jag börjat ha nätföreläsningar. Det går till så att jag vaknar halv tio, går upp sätter på mig mjukisbyxor, kokar kaffe och sätter mig i vardagsrummet med kaffekoppen och slår på datorn. Sen kan jag sitta där i lugn och ro de två timmar som föreläsningar fortgår, anteckna och chitchatta poesi med mina nät-klasskompisar. Mycket angenämt.

Sen äter jag lunch, duschar och går över till Martina, vi pluggar fram till klockan fem och sen är jag fi resten av dagen. Jag hoppas det håller i sig. I morgon ska jag ha mitt första seminarie med head-set. Det är lite som att vara med i Star trek faktiskt. Fast färre rymskepp. Still very hi tech!

Jag verkar titta på väldigt mycket film numera. (Ja, vad fan ska man göra då pardon my french.) I dag har jag avverkat Les Poupées russes och De älskande på Pont neuf. Finfint. I förrgår såg jag Auberge espagnole, som är föregångaren till russes. Jag gillar Romain Duris och alla gillar väl Audrey Tautou så det var habil underhållning. Fast egentligen skulle jag hellre druckit öl med nån. Men alla var så förbaskat upptagna idag!

I morgon ska jag på ett intressant gympapass (på balansbräda stod det - vad är det?) och så ska jag fika med Max. Naturligtvis efter att jag studerat duktigt med Martina. Undrar just vad jag ska göra i helgen? Kanske dags att ta en lite tripp ner till Stockhom? (??)

ensamt och tomt

Nu är vår lägenhet utsatt på annons. Det känns lite konstigt. Nu ska den bort. The end of an era. Två år. Nu är den ommålad och M har satt upp en fondtapet. Ganska långt från våra orangea väggmålningar och indiska damer på väggarna. Jag struntar i om det låter jättetöntigt; det känns sorgligt. Hur kan så många stunder av innerlighet leda till sån misär?
Vi har bott i den där lägenheten i två år. Vi har ätit mat där, duschat, vattnat blommor, bråkat och tyckt om varandra i de där rummen.
Har lägenheter minne? Jag hoppas att den kommer ihåg oss två litegrann, hur vi var, för jag vet att snart kommer vi själva inte göra det. Vi kommer inte minnas varandras röster, inte känna varandra och hur det var att vakna tillsammans alldeles omslingrade. Jag hoppas att en liten del av den jag var under de två åren kan ha fastnat i tapeterna trots att de numera är ommålade. Jag hoppas att något av oss två, det som var ett vi, finns kvar där. Det skulle kännas bra.

Vilken drama-queen jag är! Jag fattar också att det kommer bli bättre. Jag är inte dum. Jag vet att det tar tid men att jag antagligen kommer träffa nån som är kär i mig på riktigt, inte bara på låtsas. Nån som inte ljuger om sånt. Jag fattar att när jag tittar tillbaka på det här om fem år, kommer jag tänka att det var det bästa som kunde hända just då. Att allt jag varit med om under de fem åren som gått inte skulle hänt - om det inte tagit slut.

Jag känner mig bara inte så himla pepp.

slutgjort bortgjort avgjort

För tre timmar och tjugosju minuter sedan gjorde min pojkvän, eller ska jag kalla honom före detta pojkvän, slut. Jag har redan använt upp en stor rulle hushållspapper, rökt ett halvt paket cigaretter och druckit upp resterna av min gamla punschflaska. Jag skulle ha behövt något starkare, men min hyresvärd (mormor) är helnykterist och punschflaskan var det enda alkoholhaltiga jag lyckades smuggla in när jag flyttade hit. Jag gråter inte bara över pojkvännen (måste det inte ha gått i alla fall över fem timmar för att man ska behöva kalla honom för sin före detta?)

Jag gråter över alla mina misslyckanden de senaste åren. Jag lyckas aldrig gå ner i vikt, jag trodde att jag slutat röka men kommer allt oftare på mig själv med en cigg i handen, jag äter upp mina egna händer – här hjälper ingen manikyr eller stopp och väx från apoteket och nu har jag inte ens en pojkvän.

Jag hoppas innerligt att det inte är i år den där inbjudan om återförening från högstadiet kommer, för jag skulle skämmas ihjäl för att visa mig som jag är just nu. Ibland misstänker jag att det enda som driver folk är viljan att visa sina gamla klasskompisar hur lyckad man blivit. Men just nu är mitt hår fett, min panna finnig, mina lår dallriga och min mage skrynklig. Jag hoppas att det dröjer i alla fall tills nästa år innan den dimper ner brevlådan.

Hur snygg hinner man i sådant fall bli på ett år?

Han gjorde slut via telefon. Konstigt nog kändes det bättre än förra gången då han gjorde slut live dagen efter att jag åkt de sjuttio milen ned till Lund från Uppsala för att hälsa på honom. Nu behövde jag inte se hans ansikte när han sa att han inte älskade mig längre. Eller som han uttryckte det ”Jo, jag älskar dig, men mer som en kompis”. Jag väntade bara på fortsättningen ”Det är inte du, det är jag” men den kom underligt nog aldrig. Han lyckades dock pricka in fullpoängarna ”Vi kan väl vara vänner” samt ”Jag menade aldrig att göra dig ledsen.”

Det kan man ju tycka att han skulle ha tänkt på innan. Jag skulle inte ha använt en hel hushållsrulle och mitt reservförråd av alkohol om han inte tuggat i sig mitt hjärta för att sedan spotta ut det på marken och stampa på det.

Framförhållning är A och O, som min mamma brukar säga.

anmärkningar

Hemkommen från Moneybrotherkonsert på Katalin. Det var kanon! Jelp vad det svängde. Var inte alls sugen på att gå innan eftersom jag bara hostar, har ont i halsen och då och då har feber också, men oj vilken tur att jag gick. Tyvärr blev det lite förstört av att två blonda eggheads stod bakom mig och skrek i falsett "Aaaaaaannders - weee looove yooouuu! Wöuwöuwöu!" samtidigt som de åmade sig halvt om halvt i takt med musiken och halvt om halvt ... INTE i takt med musiken. Det blev dock ganska roligt när en av dem råkade skrika fel namn;
Blond tjej 1: Aaaaaandreeeeeeaaaaaaas - weeee looooove yoooouuuuu!
Blond tjej 2: Heter han inte Anders?
Blond tjej 1: Ehh, ajustee (kort paus) ... AAAAAAAANDEEEEEEERS!! Wöuwöuwöu!

Ja, i alla fall var det väldigt bra och de fick göra en massa extranummer. Efter spelningen var jag helt slut i huvudet och var tvungen att gå hem. Kände mig lite skyldig eftersom Maria och jag planerat att gå ut och äta, men jag orkar verkligen inte. I morgon fyller Johanna år och jag ska bowla med henne och några till. Jobbigt nog har jag packat ner alla mina kläder inför flytten. Jag gissar att det betyder att jag får gå i mjukisbyxor. Kan man göra det? Nej, det kan man väl inte. Jag borde leta fram mina kläder. När? Vi ska ju flytta i morgon. Herregud, stress.

Jetzt: schlafen!

Oh! Han är så snygg! I dag ska jag packa klart så att vi kan flytta alla kartonger i morgon. Har hyrt ett stort släp som jag ska köa med Eriks föräldrars bil. Känns kanske inte helt bekvämt så jag funderar på att tvinga Erik göra det istället. Alltså, jag har kört och backat med släp tidigare och det brukar inte vara några problem - men hans föräldrars bil? Nej, jag tror inte det. Just ja, jag har blivit förkyld också, mycket irriterande för nu kan jag inte gå på relaxen med Anna-Karin på fredag som det var tänkt. Istället får jag väl kurera mig med c-vitamin och te antar jag. Värdelöst. Jag är så dålig på att vara sjuk, jag vänder alltid på dygnet. I går somnade jag vid klockan fyra och sov hela natten och dagen fram till klockan sex. Alltså inte 06.00 utan 18.00. Det är inte normalt! Jag klarar inte av det här! Ikväll måste jag gå och lägga mig i hyfsad tid jag klarar inte av att gå upp i morgon annars. Det kanske kommer vara bra för mig att flytta till mormor? Då blir det i alla fall lite ordning.

Eftersom mitt rum är så litet tror jag att jag ska skaffa en loftsäng för att kunna ha ett skivbord under. Ett måste eftersom jag verkar vara helt mentalt efter och inte klarade slutprovet i varken fysik eller kemi. Grattis till mig. Det betyder att jag går upp i prövning för kemin i januari och skriver ett omprov i fysik. I går kände jag mig som världens sämsta, mest korkade och lata person, men i dag orkar jag inte klanka på mig själv mer. Det är bara att bita ihop och plugga mer. Jävla skit. I vilket fall behöver jag ett skrivbord och en loftsäng.
Exempelvis de här:

Nyss blev en kille påkörd precis utanför mitt fönster. Jag hörde ett PANG och reste mig snabbt och kollade och han bara låg där på gatan framför bilen och nån sprang fram till honom men allt verkade gå så sakta så jag ringde 112 men de måste lyft in killen i någons bil och köt upp med honom till ackis för han var borta när jag tittade ut genom fönstret igen. Jag hoppas verkligen att det gick bra, men det var ett väldigt otäckt ljud, som en hård, jättehård duns och sen däckskrik, så jag vet inte vad man kan hoppas på. Å andra sidan vet jag ju ingenting om bilolyckor och hur mycket stryk kroppen tål, så jag kanske inte behöve oroa mig?

Nyss kom den ena bilentillbaka och hämtade upp killens tappade sko. Är det ett bra tecken att de ville att han skulle ha sin sko, eller ville de ha en minnessak bara?? Jag hatar när folk gör illa sig!

I dag är jag så där tråkigt nöjd med allting så sånt som jag skriver här kommer bli jättejobbigt ointressant. Fast jag tänkte att jag i alla fall kunde länka till en kolumnist som brukar göra mig lite sorgsen. I dag skriver hon om den här förbaskade kvinnligheten som femtioen procent av befolkningen ska gå och dras med. Det är ju nästan så att jag blir på dåligt humör om jag börjar fundera över det. Därför tänker jag inte göra det, utan ni kan läsa texten istället och återkomma lite senare så kan vi diskutera den. Bra va?

Här har ni! http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,946361,00.html
Ajust! Bilden föreställer den bok som var min favvo när jag var liten - var inte det lite lustigt? Det tycker jag nog!

Usch, jag är en dålig kompis. Till de få kompisar jag har. Jag känner mig lite dålig faktiskt. Usch!

Annars är jag glad! Jag letade reda på en syjuntegrupp åt mormor som hon var och fikade med i dag (de sjöng psalmer också, men enligt mormor var det lite sådär lagom religiöst) och när jag ringde henne för att kolla hur det hade gått lät hon ungefär som en sjuåring som precis gjort sin första skoldag:

"Ja och då tog Gun emot mig i korridoren, och hon frågade om det var jag som var Doris, för du hade ju ringt och anmält mig, och där var så många tanter där och det var så roligt kan du tänka dig! Vi fick en blomma när vi gick! Och ingen hann handarbeta för då kunde vi ju inte prata samtidigt, och det ville vi ju, ja jag berättade att jag brukar gå och prata med katten annars och det skrattade de åt, tanterna, och så åt vi skinksmörgås och kan du tänka dig Josefina, vi fick en blomma när vi gick! Och sen, vet du, på vägen hem gjorde jag sällskap med tre andra tanter som bor på mig gård och vi gick alla fyra tanter i bredd, med varsin rollator och det var så roligt, och sa jag att vi fick en blomma?"

... Och så vidare, så där höll hon på, riktigt snubblade på orden, jag fick inte en syl i vädret och jag blev så jävla glad, för även om vi hälsar på vår mormor oftare än vad de flesta andra hälsar på sin mormor (jag tror att vi tycker om henne mer än de flesta gör också, mormor får ju veta allt, här om dagen diskuterade vi till exempel att jag hade satt in en p-stav i armen och diskuterade olika preventivmedel, hur många gör sånt med sina mormödrar?) så är det ju klart att hon också behöver träffa folk i sin egen ålder. Att hon var så glad gjorde mig glad, och alldeles varm i bröstet!

Glad!

I dag är jag trött på miljön.

Därför vill jag beskriva mina framtidsplaner så här:

När jag blir stor ska jag ska bo i en stor villa med massor av elbelysning, typ julgransbelysning fast året om (inga lågenergilampor) åka på långsemesterar i min bensinslukande SUV (alla i familjen har en egen) och när jag blir trött på det ska jag åka jorden runt en massa gånger i mitt jetflygplan (bara jag i planet!) och slänga ut dunkar med flygplansbränsle på folk. Med ett leende. Eventuellt tänker jag vinka också. Ajust, jag tänker inte sopsortera heller.

Eller egentligen kanske jag är mest trött på alla miljönissar? Jag orkar inte med allt jävla tjat om hur noga de sopsorterar och hur mycket de inte vill ha en bil när de blir vuxna och tjänar tillräckligt med pengar för att ha en (för varför skulle de ha bil nu - det är typ ingen som behöver bil när man är tjugofem och bor i stan och inte har barn!)

Jag säger bara: ha det så kul när det är vinter och snöslask och ni precis fått ert tredje barn och ungarna skriker, och du har stövlar som är för kalla och nu är de dessutom våta och ungarna skriker och skriker och nu är de hungriga också och någon av dem har tappat en vante men du kan inte hitta den och det är fortfarande fem kilometer kvar till dagis och du börjar bli stressad nu för du börjar jobbet om en kvart. Eller när bussen är sen för femte dagen i rad och du vet att din chef kommer bli sur för att du aldrig kommer i tid, men du kan ju inte rå för det, för bussen är alltid sen, sen, sen och det är fortfarande vinter och snälla kan ungarna sluta gråta nångång för du orkar faktiskt inte mer nu och du skulle ha köpt nya stövlar om bara inte SL-kortet varit så förbannat dyrt!

Jag ska vinka när jag åker förbi i min SUV och om det är snälla barn så kan ni få åka med mig (eller kanske inte förresten för då blir det nån slags miljövänlig samåkning och det vill jag fan inte veta av).

Okej, nu kanske jag överdriver. Ja, jag vet att det är billigare att kollektivtrafika (fika? did anyone say fika?!) än att ha bil. Jaja. Jag blir bara trött på att prettomiljönissarna ska vara såna jävla asketer hela tiden. Varför inte satsa på miljöbil då? En bil som körs på rapsolja? Tydligen kan alla bilar som körs på diesel även köras på fett. Ja, jag är allvarlig, vanligt matfett tydligen. Jag har själv åkt i en och den gick precis som en vanlig bil. Varför måste man späka sig för miljöns skull? Tror ni på allvar att alla bekväma svenskar vill ge upp sina bilar och börja ta bussen? No way! Folk har blivit för bekväma! Vi är vana vid att ta bilden till jobbet/dagis och inte röra på oss under arbetsdagen och sen gå till gymmet och skutta runt bland konstiga maskiner och ja, det är jätteonaturligt, men vi är vana vid det nu, ingen vill ge upp sin levnadsstandard, i alla fall inte jag. Alla dåliga saker (nästan) kan bytas ut till bra saker som är ungefär likvärdiga. Man behöver inte vara mr duktig 2010 och sitta i ett torp utan elektricitet, bara ha en spark att ta sig till nästa by med och odla ekologiska morötter. Ingen vill det! (okej jag räknar bort Austli, men jag känner ingen annan)

Jag vill ha en bil, och jag hatar att sopsortera (komposten luktar äckligt om jag inte går ut med den varenda dag och det orkar jag inte) men jag gör det ändå under protest fast ibland slarvar jag och stoppar äppelskruttar i brännbart men bara när Erik inte ser. Misstänker dessutom att de ändå slänger ihop det till samma - eller är det en skröna? Jag är ungefär så långt bort från perfekt man kan komma, men det är alla andra också, sluta låtsas!

Sådär! Nu mår jag mycket bättre! Nu ska jag läsa biologi!

Oj, vad trött jag är! Och oj vad länge sen det var jag skrev här!

Uppdatering sedan sist? Tja, jag läser sånt där naturvetenskapligt basår, har fått astma och har jättesvårt att gå upp på mornarna eftersom de sänder Kalla fötter så jäkla sent om nätterna. Nu går jag mest och väntar på att CSN ska bestämma sig för om jag ska få studielån nästa termin eller inte. Jag hoppas på ett ja. Erik tror att de kommer säga ja, får väl hoppas på att han har rätt. Nästa helg (eller var det nästnästa?) ska vi till dalarna och slappa, kliva omkring i skogen, elda i vedspisen och titta på fina sjöar. Sånt där som man gör där. Det blir bra!

Den här veckan har jag faktiskt inget prov, väldigt skönt.
Äh, jag är ju uppenbarligen för nöjd med livet för att skriva nåt här, jag är bäst när jag är ledsen alternativt bitter. Återkommer säkert inom kort!

... sa jag att jag är positiviteten själv?

koster

Om två och en halv vecka blir jag ledig. Jobbet är i och för sig helt okej, men det klart man vill vara ledig. Vi funderar på cykelsemester. Kanske Gotland? Min chef tipsade om Kosteröarna. Där har jag aldrig varit.

moderate comments

Här är dagens bästa länk! Jag gillar inte ens fotboll, men man blir så glad av den där. "No one kicks the football like the one: Zlaaaaaatan, jag säger Zlaaaaaatan.."

Idag har jag inte gjort så mycket alls. Återvände till Uppsala vid tolvsnåret och gick och la mig och sov bredvid Erik som var sjuk och också sov en massa. Sen åkte jag och Diana och handlade på Maxi, drack folle (inte jag!) med Max och Heval (kärlekssparet!) och rökte i Dianas fönster. Fina fisken. Egentligen skulle Eriks och mina föräldrar träffats för första gången idag och jag skulle lagat mat och hela fadderullan, men eftersom Erik var sjuk gick ju inte det. Nu får jag ännu några veckors andningspaus.

Om en månad har vi varit ihop i två år. Två år upp och ner - det är väl så det är för de flesta. Det är svårt att veta hur man ska göra med allting, speciellt när man är nere i svackor, men det är väl den dära magkänslan man måste gå efter va. Den där kvillringen jag känner i magen när jag tittar på honom när han sover, den måste ju betyda något. Nej, jag skulle inte vilja vara utan honom. Jag skulle klara mig utan honom, visst, men jag vill det inte. Det är nog kvillergrejen man får lita på, vad ska man annars lita på?

Igår var Erik och jag på vårbal. Vi såg ut som på bilden ungefär. Fast på bilden försöker jag desperat dölja ciggen bakom ryggen och berusningsgraden varierade väldans. Halva min balklänning var en gardin, men det verkade inte märkas. Jag höll ett tal som jag inte kommer ihåg ett dugg av eftersom jag var för full (men eftersom de flesta andra också var det verkade jag nästan .. ehh .. ha kommit undan med det. Sen dansade jag med Erik (och det gick så bra! Han var så duktig!) och såklart med min favoritdanspartner Bernhard. Erik var en partymes och gav upp redan klockan tre (när jag precis kommit igång!) men jag hade egentligen ingen lust att fortsätta utan honom, så vi vandrade hem. Den första kvarten var jag sur, men någonstans vid Vaksala torg kom jag på vad mamma brukar säga om att livet är för kort för att tjura så då slutade jag med det och vi gick hem och åt falafel och tittade på American beauty istället.

I morgon åker vi till Dalarna. Jag ska läsa böcker och skriva och Erik ska fiska. Fast jag ska nog också fiska en del tror jag. Så länge jag slipper äta den har jag inget emot att ha ihjäl den ...

Kom hem för en liten stund sen och det regna och åskar. Blixtrar också. Det har varit fint att spendera hela dagen med andra människor, fick lite lappsjuka i helgen. Eller vaddå, jag umgicks ju med folk då med, men jag jobbade och på jobbet får man bara träffa folk som man inte vill träffa. I morgon ska jag köpa en klänning, träffa Diana, baka bröd (och kanske bullar!) lämna min klänning till Johanna och se om hon kan ha den på lördag (gud så förvirrande det är att alla het plötsligt heter Johanna!) och gå och klaga på mina linser, de känns konstigt! Kanske ska jag läsa lite i någon av mina nya böcker också.

Nu kommer Erik och pussas, han flåsar mej i nacken, mycket behagligt. Återkommer ..

old boy.

Problemet med folk över trettio är att de är så fulla av sig själva att man får skavår i öronen av att lyssna på dem. Det är projekt hit och projekt det och jag veeet att man blir sån (min bror var likadan, han kunde inte prata om nåt annat än sitt nya företag och sina tjejer och sitt barn och sitt liv och sitt.. ja, ni fattar) men det är så jävla tråkigt att lyssna på. Speciellt om det bara är ETT ENDA projekt de babblar om. Den första kvarten kanske var intressant men efter det orkade jag inte lyssna utan slog på autopiloten och körde "ahaa, mhmm" lite random. Herregud. Vad tänkte jag?

Nor does the stamina improve ...

dark and dingy.

Struntade i matten i morse. Det gjorde jag igår också. Hoppsan. Istället försökte jag desperat få tag på alla papper till middagen ikväll och lämnade på kalmar. När jag skulle växla in mina hundra dollar på forex var det jättelång kö och jag missade tåget till Stockholm också. Heja. Kajsa lovade att hon inte blev sur, men det känns dumt. Igår var jag hos pappa på kvällen. Vi drack kaffe och jag fick en fin tröja som han tyckte att jag kunde ha i stallet fast den är så fin så jag tänker ha på mig den jämt istället. Undrar om Erik kommer hem snart? I sånt fall kanske jag hinner ta lite lunch innan jag åker.

Ja, nu har jag inte fler jätteintressanta saker att skriva här så nu lägger jag av.

chunky salsa

Börjar må sådär sjukt illa vid elvasnåret. Ingen frukost men två koppar kaffe ger min mage spunk, men jag hade tagit mig till jobbet och står dubbelvikt och dammar en hylla samt funderar över när jag ska ta lunch när jag hör någon säga

- Ursäkta?

När jag reser på mig alldeles för snabbt känner jag kräkset på väg upp i halsen och ser att det är prins Carl-Philip som står framför mig (mycket kortare än man kunde tro, han såg faktiskt lite fånig ut, som en smurf litegrann). Jag sväljer spyan. Eftersom jag är genuint avogt inställd till vår kungliga familj blir jag fast besluten att inte uppföra mig underligt. Den här personen ska minsann inte få några favörer här inte. Icke! Inga rabatter och inte fåniga leenden. Bistert och informativt. Jaa-då! Ina Hoppalong Holmberg är cool. Skitcool.

- Ja? Kväljningarna är på väg tillbaka nu, svälj, svälj!

- Ja, jag undrar, blabla, blablla, blablaaa ... Herregud, jag får inte kräkas på prinsen, inte kräkas, svälj Josefina, svälj! Vad säger han? Han säger något. Jag borde lyssna!)

... tystnad ...
Fattar äntligen att han hade frågat efter något, antagligen något block eftersom han tittar åt det hållet. Inser även att jag måste svara någonting.

- Ehh .. Nej, inte just nu, men jag ska titta på lagret.
Lämnar en undrande smurfprins vid disken och smiter in på lagret. Väser åt Kajsa som sorterar kalendrar;
- PRINSEN, Kajsa. Han är här! Jag vet inte vad han vill. HJÄLP.
Kajsa tittar mycket frågande på mig.
- Men fråga vad han vill då?
- Det är för sent nu, jag har redan låtsats förstå vad han vill, jag vill kräkas Kajsa, jag vill kräkas!
Inser att jag inte har någon hjälp att hämta från Kajsa och tiden går, jag måste ut till smurfprinsen igen. Jag rusar ut, snubblar nästan på tröskeln och pratar alldeles för fort i min iver att verka normal.

- Nejtyvärrviharingenfördeärslutpålagretochjaatyvärr.
Prinsen ser förvirrad ut.
- Men kan du inte höra med någon annan butik om de har då? Kanske NK?
Vad fan ska jag säga nu? Och varför kan han inte gå så jag får kräkas? GÅÅ! GÅÅ!
- Jovisst, självklart! Jag ler. Darrar lite. Håller jag på att få influensa? Lyfter telefonen och slår numret till NK. Inser när signalerna går fram att jag inte vet vad jag ska fråga dem om. Lägger snabbt på luren. Låtsas ringa igen.

Prinsen böjer sig fram på disken och tittar i min prisbok. Kväljningar igen, herregud mormor skulle aldrig förlåta mig om jag kräktes på Carl-Philip. GÅÅ prinsjävel!
- Nej, tyvärr verkar jag inte få något svar.

Kajsa som kommit ut i butiken lägger huvudet på sned och säger till prinsen
- Ibland kan det vara så, om de har mycket att göra, då hinner de inte svara.
- Nehej? Prinsen verkar förstående. Jag tar sats;
- Ja, så det enklaste är om du går dit och hör med dem om de eventuellt har någon. Det skulle jag göra, och jag tror nog att de har det faktiskt.

Prinsen lommar iväg och Kajsa tittar på mig.
- Vad var det han ville ha?
- Ingen aning, svarar jag och rusar iväg för att kräkas.

RIDÅ.

Och vad lär vi oss då av detta, barn? Well, kanske att äta frukost på morgonen va?

nutty but witty

Vänersborg. Ska det vara nåt det va? Jag visste inte ens var det låg och nu kanske jag ska flytta dit. Eller ja, vi kanske har ändrat oss i morgon, som vi gör med allting annat, men just i dag har vi planer på att flytta dit. Eller till Gävle. Jaja, riktiga globe-trotters, jag vet; men man måste väl börja någonstas va? I Vänersborg bor det 19.000 personer vilket är ungefär så många att man fortfarande kan lära sig allas namn utan problem. Och efternamn. Och telefonnummer. Verkligt liten stad alltså. Men det kanske kan vara en kul grej att ha testat nåt år. Jag har aldrig bott i en sån liten stad (nejnej, Uppsala är inget NY, men där finns ändå tio gånger så många människor som i lilla Vänersborg).

Det enda som skrämmer mig är att när när man bild-googlar på Vänersborg är bland det första som kommer upp en bild på moderata samlingspartiet i länet.

Jag har ätit sjukt mycket godis den här helgen (och äter fortfarande förresten, jag har en seg napp i ena kinden för tillfället) och börjar känna mig.. a bit bloated sådär. Borde göra någonting fysiskt som att typ springa, men det är ju sanslöst tråkigt och jag orkar verkligen inte. Erik äter frysta grönsaker som godis och det är kanske något jag borde ta efter. Om jag inte vill bli en sån där tjock tant i förtid.

Igår bråkade jag och Erik bigtime. Jag har aldrig skrikit på någon som mycket som jag skriker på Erik. Faktiskt har jag aldrig skrikit på någon alls innan.

Såhär sa (skrek) Erik:

- Jag har tänkt på framtiden, det är inte bara kvinnor som tänker på att skaffa barn och planerar sin framtid och jag undrar om det kommer funka, du är alldeles för spontan och DRAMATISK! Och hur ska det fungera i en ännu gråare vardag? VAAA!?? Med BARN!!!

Då sa (skrek) jag såhär:

- Jag fattar inte varför du säger att jag är så himla SPONTAN och DRAMATISK?? Och jag undrar var JAG är när mitt liv är så himla spontant och dramatiskt, inte är jag med i alla fall, för jag sitter antingen på bussen på väg till jobbet, eller så sitter jag i tevesoffan och äter middag med DIG JÄVLA PUCKO!

Sen gick Erik och la sig på soffan och jag tänkte att jag ska fan inte vara den som ber om ursäkt (jag hade kanske råkat kalla honom för tjurig, egoistisk och oförmögen att tänka på något annat än sin projekt, och undrade även om han hade en empatistörning).

Fast sen kom han och la sig igen och sa förlåt (det var första gången det inte var jag som gjorde det) och sen var vi sams igen.