Igår bråkade jag och Erik bigtime. Jag har aldrig skrikit på någon som mycket som jag skriker på Erik. Faktiskt har jag aldrig skrikit på någon alls innan.

Såhär sa (skrek) Erik:

- Jag har tänkt på framtiden, det är inte bara kvinnor som tänker på att skaffa barn och planerar sin framtid och jag undrar om det kommer funka, du är alldeles för spontan och DRAMATISK! Och hur ska det fungera i en ännu gråare vardag? VAAA!?? Med BARN!!!

Då sa (skrek) jag såhär:

- Jag fattar inte varför du säger att jag är så himla SPONTAN och DRAMATISK?? Och jag undrar var JAG är när mitt liv är så himla spontant och dramatiskt, inte är jag med i alla fall, för jag sitter antingen på bussen på väg till jobbet, eller så sitter jag i tevesoffan och äter middag med DIG JÄVLA PUCKO!

Sen gick Erik och la sig på soffan och jag tänkte att jag ska fan inte vara den som ber om ursäkt (jag hade kanske råkat kalla honom för tjurig, egoistisk och oförmögen att tänka på något annat än sin projekt, och undrade även om han hade en empatistörning).

Fast sen kom han och la sig igen och sa förlåt (det var första gången det inte var jag som gjorde det) och sen var vi sams igen.