Nu är vår lägenhet utsatt på annons. Det känns lite konstigt. Nu ska den bort. The end of an era. Två år. Nu är den ommålad och M har satt upp en fondtapet. Ganska långt från våra orangea väggmålningar och indiska damer på väggarna. Jag struntar i om det låter jättetöntigt; det känns sorgligt. Hur kan så många stunder av innerlighet leda till sån misär?
Vi har bott i den där lägenheten i två år. Vi har ätit mat där, duschat, vattnat blommor, bråkat och tyckt om varandra i de där rummen.
Har lägenheter minne? Jag hoppas att den kommer ihåg oss två litegrann, hur vi var, för jag vet att snart kommer vi själva inte göra det. Vi kommer inte minnas varandras röster, inte känna varandra och hur det var att vakna tillsammans alldeles omslingrade. Jag hoppas att en liten del av den jag var under de två åren kan ha fastnat i tapeterna trots att de numera är ommålade. Jag hoppas att något av oss två, det som var ett vi, finns kvar där. Det skulle kännas bra.
Vilken drama-queen jag är! Jag fattar också att det kommer bli bättre. Jag är inte dum. Jag vet att det tar tid men att jag antagligen kommer träffa nån som är kär i mig på riktigt, inte bara på låtsas. Nån som inte ljuger om sånt. Jag fattar att när jag tittar tillbaka på det här om fem år, kommer jag tänka att det var det bästa som kunde hända just då. Att allt jag varit med om under de fem åren som gått inte skulle hänt - om det inte tagit slut.
Jag känner mig bara inte så himla pepp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar