För tre timmar och tjugosju minuter sedan gjorde min pojkvän, eller ska jag kalla honom före detta pojkvän, slut. Jag har redan använt upp en stor rulle hushållspapper, rökt ett halvt paket cigaretter och druckit upp resterna av min gamla punschflaska. Jag skulle ha behövt något starkare, men min hyresvärd (mormor) är helnykterist och punschflaskan var det enda alkoholhaltiga jag lyckades smuggla in när jag flyttade hit. Jag gråter inte bara över pojkvännen (måste det inte ha gått i alla fall över fem timmar för att man ska behöva kalla honom för sin före detta?)
Jag gråter över alla mina misslyckanden de senaste åren. Jag lyckas aldrig gå ner i vikt, jag trodde att jag slutat röka men kommer allt oftare på mig själv med en cigg i handen, jag äter upp mina egna händer – här hjälper ingen manikyr eller stopp och väx från apoteket och nu har jag inte ens en pojkvän.
Jag hoppas innerligt att det inte är i år den där inbjudan om återförening från högstadiet kommer, för jag skulle skämmas ihjäl för att visa mig som jag är just nu. Ibland misstänker jag att det enda som driver folk är viljan att visa sina gamla klasskompisar hur lyckad man blivit. Men just nu är mitt hår fett, min panna finnig, mina lår dallriga och min mage skrynklig. Jag hoppas att det dröjer i alla fall tills nästa år innan den dimper ner brevlådan.
Hur snygg hinner man i sådant fall bli på ett år?
Han gjorde slut via telefon. Konstigt nog kändes det bättre än förra gången då han gjorde slut live dagen efter att jag åkt de sjuttio milen ned till Lund från Uppsala för att hälsa på honom. Nu behövde jag inte se hans ansikte när han sa att han inte älskade mig längre. Eller som han uttryckte det ”Jo, jag älskar dig, men mer som en kompis”. Jag väntade bara på fortsättningen ”Det är inte du, det är jag” men den kom underligt nog aldrig. Han lyckades dock pricka in fullpoängarna ”Vi kan väl vara vänner” samt ”Jag menade aldrig att göra dig ledsen.”
Det kan man ju tycka att han skulle ha tänkt på innan. Jag skulle inte ha använt en hel hushållsrulle och mitt reservförråd av alkohol om han inte tuggat i sig mitt hjärta för att sedan spotta ut det på marken och stampa på det.
Framförhållning är A och O, som min mamma brukar säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar