Sång.
Inte många kan säga att de förlorat den de älskat till Världen, men det har jag gjort. Här stod valet mellan att se hela världen, vara på spännande platser, träffa nya människor, göra nya saker - eller att vara med mig. Hur skulle jag kunnat ersätta hela Världen? Ingen människa kan väl göra det?
I går träffade jag E för första gången på sex månader.
Sist jag såg honom stod vi och väntade på min buss. Vi stod omslingrade, jag kysste honom och han lät mig hållas. Varför? Varför lät han någon som han inte längre älskade kyssa och krama honom? Det är absurt.
Där, då, i bussen på väg hem från staden han flyttat till grät jag. Jag vred huvudet ungefär etthundraåttio grader för att se det sista av honom när han gick iväg och min buss börjat köra och jag grät. Hur visste jag att det var sorgligt? Hur visste jag att det var den enda sista gången han skulle låta mig hållas?
Jag var inte säker på att jag skulle gå dit i går. Fem över fem stod jag fortfarande i hallen och funderade. Och mådde illa. När jag såg honom där vi gjort upp om att ses satte jag en äppelbit i luftstrupen och trodde att jag skulle dö. Det var en stor bit äpple och jag kunde verkligen inte andas.
Jag tror i alla fall att det berodde på äpplet. Graciös entré ..
Sen drack vi kaffe och min hand kunde inte sluta skaka så jag rökte. Och rökte. Och rökte. Och han var samma fast inte min. Och med en fulare frisyr än jag mindes. Det planerar jag att ta med mig - den där jävligt fula pottfrisyren. Ha! Vi tog en promenad och hamnade på samma bänk uppe vid slottet som vi satt på första kvällen vi träffades. Slutna cirklar och så vidare.
Idag efter jobbet fick jag ett mejl där han sa förlåt. Förlåt för att jag inte behandlade dig som jag borde gjort. Förlåt att jag kastade iväg dig som ett mögligt bananskal. Förlåt. Jag förstår nu, jag förstod inte förrän du förklarade igår. Och jag vill så gärna förlåta, jag vill så gärna känna att nu är det okej. Men det känns inte okej. Det känns precis som det gjort hela tiden. Det känns som att det är för lite och för sent. Det där mejlet, det där förlåtet, hade jag behövt DÅ. Nu vet jag inte vad jag ska göra med det.
Jag säljer det således till högsbjudande. Förlåt, någon?
Inte många kan säga att de förlorat den de älskat till Världen, men det har jag gjort. Här stod valet mellan att se hela världen, vara på spännande platser, träffa nya människor, göra nya saker - eller att vara med mig. Hur skulle jag kunnat ersätta hela Världen? Ingen människa kan väl göra det?
I går träffade jag E för första gången på sex månader.
Sist jag såg honom stod vi och väntade på min buss. Vi stod omslingrade, jag kysste honom och han lät mig hållas. Varför? Varför lät han någon som han inte längre älskade kyssa och krama honom? Det är absurt.
Där, då, i bussen på väg hem från staden han flyttat till grät jag. Jag vred huvudet ungefär etthundraåttio grader för att se det sista av honom när han gick iväg och min buss börjat köra och jag grät. Hur visste jag att det var sorgligt? Hur visste jag att det var den enda sista gången han skulle låta mig hållas?
Jag var inte säker på att jag skulle gå dit i går. Fem över fem stod jag fortfarande i hallen och funderade. Och mådde illa. När jag såg honom där vi gjort upp om att ses satte jag en äppelbit i luftstrupen och trodde att jag skulle dö. Det var en stor bit äpple och jag kunde verkligen inte andas.
Jag tror i alla fall att det berodde på äpplet. Graciös entré ..
Sen drack vi kaffe och min hand kunde inte sluta skaka så jag rökte. Och rökte. Och rökte. Och han var samma fast inte min. Och med en fulare frisyr än jag mindes. Det planerar jag att ta med mig - den där jävligt fula pottfrisyren. Ha! Vi tog en promenad och hamnade på samma bänk uppe vid slottet som vi satt på första kvällen vi träffades. Slutna cirklar och så vidare.
Idag efter jobbet fick jag ett mejl där han sa förlåt. Förlåt för att jag inte behandlade dig som jag borde gjort. Förlåt att jag kastade iväg dig som ett mögligt bananskal. Förlåt. Jag förstår nu, jag förstod inte förrän du förklarade igår. Och jag vill så gärna förlåta, jag vill så gärna känna att nu är det okej. Men det känns inte okej. Det känns precis som det gjort hela tiden. Det känns som att det är för lite och för sent. Det där mejlet, det där förlåtet, hade jag behövt DÅ. Nu vet jag inte vad jag ska göra med det.
Jag säljer det således till högsbjudande. Förlåt, någon?
2 kommentarer:
Visste du att jag ska komma på din födelsedagsfest? Nu vet du det! Ska bli kul att ses.
Skicka en kommentar