Borgare

David skrattar och säger att jag är kaxig och uppkäftig. Att jag är roligt självsäker. Jag protesterar och säger att han fattat fel, att jag inte alls är sådär. Att han missförstått. Att jag egentligen är en liten myra, jätterädd, osäker. Inte alls sådär som han tror. Han skrattar ännu mer och tror att jag driver med honom. Jag orkar inte förklara mer och lägger ner.

Men senare börjar jag fundera. Vad är det som får mig att tro att jag är så rädd för allting? Vad är det som får mig att tro att jag är osäker och inte klarar av saker? Jag har ju själv sagt att det var en sjukdom, det här med att man är deprimerad och inte klarar av att diska ens. Det är ju något som går över, right? Jag är frisk nu och kan bara bli bättre. Det har jag själv predikat ju! Kanske är det dags för mig att göra en reinvention of Ina. Jag är inte som jag varit, jag klarar kanske mer än jag tror. Eller vaddå kanske - jag KLARAR mer än jag tror. Det är dags för utveckling nu. Jag orkar inte vara rädd mer. Jag vet inte ens vad jag varit rädd för. Kanske blir det klarare om man skriver ner det? Nu får ni ta del av listan över saker jag varit (ja, okej ÄR rädd för). Skratta inte.

* Att inte klara av skolan.

Jag orkar inte riktigt förklara, men av någon anledning får jag scenskräck när jag ska svara på frågor, eller någon slags uppmärksamhet riktas mot mig. Det är väldigt underligt eftersom jag alltid spelat teater och hållit tal på diverse tillställningar. Utan problem. Ja, utan mer problem än andra har i alla fall. Den här scenskräcken har lett till att jag till slut inte ens vågat gå på mina lektioner eftersom jag varit så rädd att jag ska börja rodna och inte kunna svaret om jag får frågan.Väldigt underligt eftersom jag (tror jag?) inte har några som helst sociala problem i andra sammanhang. Jag pratar gärna med okända människor på fester, jag kommer in i nya arbetsgrupper utan problem, jag FUNGERAR helt enkelt i alla sammanhang utom just i skolan. Prestationsångest? Jag tror inte att jag är korkad egentligen, men jag har gått runt och känt mig sån väldigt länge nu.

* Att vara ensam.

Korkat, eftersom jag faktiskt har en massa fina kompisar. Jag har redan tjafsat om det en massa, men just nyligen har jag upptäckt att det fanns en värld utanför mina förhållanden. Jag är rädd att inte vara omtyckt. Det man kanske måste inse är att alla inte älskar alla. Logiskt kan jag redan förstå att alla inte gillar mig, men jag tycker inte om känslan!

*Att aldrig bli något.

Hänger sannolikt ihop med att jag tänker att jag är korkad, inte kommer klara av en utbildning. Varför i herrans namn har jag tänkt så? Nu skärper du dig, Ina! Anders Borg har läst statskunskap, ekonomisk historia och filosofi. Har det puckot klarat det kan väl vem som helst, eller? Hänger även ihop med att vilja göra mina föräldrar nöjda. Sannolikt. Handlar nog inte bara om utbildningen dock. Jag vill gärna utvecklas som person (var f-n ÄR de där jävla oljeskadade fåglarna? Ta hit ett gäng!) Förlåt att jag svär.

* Tusen andra saker till.

Men jag orkar inte vara rädd mer nu. Jag orkar inte ältaälta i tusen år vad folk sagt men egentligen menat och varför och hur och när och ja .. Jag ska försöka sluta nu! Jag vet inte riktigt hur bara. Har ni några tips?