The times are a changin

Klicka här innan du läser vidare!

Nu sitter jag på tåget hem från Tyskland. Vilken fin resa jag har haft! Jag är så glad att jag åkte. Om jag ska prata i klyschor så känner jag mig som en ny människa. Det känns som jag kommer orka en hel sommar av glasögonslipande utan semester nu. Det kommer att kännas helt okej efter den här fina uppladdningen. Det bästa med Pragresan var att man kunde slå om till Prag-mode; alltså man kunde göra precis vad man ville för man viste att man ändå aldrig skulle träffa någon därifrån igen (kanske med undantag för Francesco, en jätterolig kille från Lissabon som Sussie och jag ska leta upp igen). Nu låter det som jag gjorde en massa crazy saker, det gjorde jag inte, men känslan var skön. Mamma tyckte inte om när jag pratade om att lifta och sova i parker, men skulle man mäta crazy efter hennes mått skulle jag överhuvudtaget inte få gå upp på mornarna.

Nu är det förresten varmt i Tyskland igen. Dagen när vi åkte till Prag började det regna och så följde regnvädret oss hela vägen till Tjeckiska gränsen där det verkar ha återvänt till Tyskland för att regna ännu mer på augsburgarna. När vi kom tillbaka i går var det dessutom jättekallt (någon sa fem grader!) men nu verkar det alltså arta sig igen.

Det sitter en söt kille bredvid mig här. Han är väldigt brun. Och han är väldigt söt. Om jag slår om till mitt Prag-mode kan jag kanske våga mig på att prata med honom. Kanske!

Auf wiedersehen Deutschland!