Jag är full och trött och lite deppig. Jag har mått finfint de senaste veckorna men nu, på väg hem från det alldeles vedervärdiga stället "Flustret" blev jag en smula nere igen. Jag längtar efter att allt ska sätta igång. Livet! Vad är det här för en underlig passage egentligen? Vad gör jag? Vad håller jag på med? Och varför känner jag mig så ensam just ikväll när jag umgåtts med så mycket folk? För jag känner mig faktiskt ensam just nu. Hade inte haft något emot att gå med nån hem ikväll, inte alls. Men alla känns äckliga och jag har inte lust att vara nära någon som jag inte känner igen. Någon som luktar som nåt som jag inte känner igen. Fast på samma gång vill jag inte vara ensam, eller själv, eller vad heter det? Katten brukar duga som kroppssubstitut i vanliga fall. Men inte nu! Det låter nog värre än det är det där med att katten är kroppssubstitut, men hon brukar sova på min mage så att jag inte kan vända på mig utan måste sova på rygg hela natten och få kramp i benen. Det gör mig inget att hon gör det, dels tycker jag om att känna när hon andas och dels tycker jag om att behöva ta hänsyn till hur hon vill ligga i sängen. Jag är van vid att ta hänsyn. Jag gillar att ta hänsyn.
Jag känner mig lite splittad till det där. Å ena sidan trivs jag med att vara ensam (eller själv eller vad fan säger man?) Å andra sidan vill jag ha kroppskontakt. Helst med någon jag tycker om, nån som jag kan respektera, för jag klarar inte av att låtsas sånt längre. Och någon som luktar gott. Jag är lite fixerad vid det där med lukter. Sussies syster försökte tussa ihop med med nån lång drasut som jag råkat uttala mig om i positiva ordalag, men sånt där .. Alltså jag vet inte. Har jag inte blivit för gammal för sånt? Jag vet inte. Allt känns säkert bättre i morgon. Det gör det, jag vet det. Men just nu är det lite tråkigt och jag kan inte rå för att jag har lite ont i magen och tänker på sånt som varit (det ligger ju nära till hands liksom).
Det är konstigt hur livet liksom utvecklar sig. Jag fikade med J i dag och satt och tjuvtittade lite på hans händer. I ett annat, parallellt universum för jättejättelängesen var han och jag kära i varandra och de där händerna var allt jag visste och allt jag ville. Det är på samma gång sorgligt och trösterikt att saker och ting kan utveckla sig som det gjort. Jag kan se den här fantastiska människan som var min första kärlek och jag kan minnas det som någonting stort och fint. Eventuellt någonting så stort att jag aldrig kommer vara med om det igen. För jag har aldrig känt så igen som jag gjorde då. J - den första kärleken var sommar och solvarmt hår och hans händer på mig och ett stort hål i hjärtat som inte var ett hål längre. Och jag tänker minnas det så, jag TÄNKER minnas det så, även om jag kan höra Anna-Karin torrt konstatera att jag romantiserar allt och att jag ständigt klagade över hur det var, när vi var tillsammans. Det gör inget att hon tänker så, för hon var inte med och dessutom så klagade jag alltid lite extra för henne och Linda så att de inte skulle känna att jag alltid pratade om hur fantastisk min pojkvän var. Något slags försök till att ta hänsyn tror jag. Jag gillar som sagt att ta hänsyn till saker.
Jag känner mig lite splittad till det där. Å ena sidan trivs jag med att vara ensam (eller själv eller vad fan säger man?) Å andra sidan vill jag ha kroppskontakt. Helst med någon jag tycker om, nån som jag kan respektera, för jag klarar inte av att låtsas sånt längre. Och någon som luktar gott. Jag är lite fixerad vid det där med lukter. Sussies syster försökte tussa ihop med med nån lång drasut som jag råkat uttala mig om i positiva ordalag, men sånt där .. Alltså jag vet inte. Har jag inte blivit för gammal för sånt? Jag vet inte. Allt känns säkert bättre i morgon. Det gör det, jag vet det. Men just nu är det lite tråkigt och jag kan inte rå för att jag har lite ont i magen och tänker på sånt som varit (det ligger ju nära till hands liksom).
Det är konstigt hur livet liksom utvecklar sig. Jag fikade med J i dag och satt och tjuvtittade lite på hans händer. I ett annat, parallellt universum för jättejättelängesen var han och jag kära i varandra och de där händerna var allt jag visste och allt jag ville. Det är på samma gång sorgligt och trösterikt att saker och ting kan utveckla sig som det gjort. Jag kan se den här fantastiska människan som var min första kärlek och jag kan minnas det som någonting stort och fint. Eventuellt någonting så stort att jag aldrig kommer vara med om det igen. För jag har aldrig känt så igen som jag gjorde då. J - den första kärleken var sommar och solvarmt hår och hans händer på mig och ett stort hål i hjärtat som inte var ett hål längre. Och jag tänker minnas det så, jag TÄNKER minnas det så, även om jag kan höra Anna-Karin torrt konstatera att jag romantiserar allt och att jag ständigt klagade över hur det var, när vi var tillsammans. Det gör inget att hon tänker så, för hon var inte med och dessutom så klagade jag alltid lite extra för henne och Linda så att de inte skulle känna att jag alltid pratade om hur fantastisk min pojkvän var. Något slags försök till att ta hänsyn tror jag. Jag gillar som sagt att ta hänsyn till saker.
Jag tänkte avsluta med ett litet tack. Tack Johanna, Linda och låtsaskompis Peter. Utan er hade jag varit hopplöst ute och cyklat under det här mörka hålet. Eller okej, jag kanske fortfarande är ute och cyklar, men utan er skulle jag gjort det alldeles ensam och det hade varit mycket värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar