Warum?

Hur kommer det sig att jag bli en tvättäkta mes så fort jag blir ihop med någon? Vad är det som händer med mig när jag blir kär egentligen? Nu har jag gått och blängt på ”Det kallas kärlek – En socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par” av Carin Holmberg ett tag och snart ska jag baske mig ta och läsa den också. Jag tror att det behövs.

I vanliga fall vill jag gärna tänka på mig själv som en rätt självständig, vaken ung kvinna med en massa egna åsikter och intressen, men så fort jag håller någon i handen som jag kallar pojkvän verkar allt det där självständiga blåsa bort och istället blir jag som handlingsförlamad och bara intresserad av att klänga. Det är så konstigt! Är det fysiskt (nej?) eller är det något jag har fått för mig - att det ska vara det ultimata? Herregud.

I mina tidigare förhållanden har jag alltid tänkt att jag har varit ohyggligt jämställd eftersom jag är så urbota dålig på att städa (jag tycker det är skittrist, plus att jag sällan -är -var- hemma så jag ser i alla fall inte skiten.) Jag har gått omkring och känt mig alldeles förträfflig eftersom det alltid har varit pojkvännen som städat mest (eller lika mycket - vilket oftast tolkats som att han städar mer.) Men problemet med ojämställhet är ju att den inte bara lurar bakom dammsugaren - den finns på en massa andra oväntade ställen också! Som i bråken till exempel. När jag blir riktigt riktigt arg blir jag ofta så arg att jag börjar gråta - inte för att jag är speciellt ledsen, mest upprörd, men det liksom bara brister. Det har jag alltid tänkt på som något specifikt hos just mig, men är det verkligen det? Lite ovetenskapliga undersökningar (made by the one and only) visar att det ofta är tjejen som börjar gråta och blir "hysterisk" medan pojkvännen får trösta och lugna. Det omöjliga med ekvationen (jag tror det var Peter som sa det här, så jag vill inte ta cred för hans fina analys) är att det är mannens sätt att gräla som är norm - så kvinnans reaktion kan aldrig ses på som riktigt normal; hon kommer alltid vara den hysteriska.

Sen har vi då frågan om planering, att göra saker för varandra och det där om att fullkomligt dränera sig själv för att förhållandet ska må bra. Är det verkligen en fråga om mikronivå - är det verkligen bara JAG som alltid får vara den personen? Jag tror inte det, det personliga ÄR politiskt. Och det gör mig lite ledsen att jag inte fattat det tidigare. Å andra sidan har jag väldigt svårt att tro att någon av de tidigare pojkvännerna skulle kunnat ta till sig den informationen och bearbeta den (undantaget P - men det förhållandet var så kort att det nästan inte räknas.) Men påminn mig om det om jag mot förmodan skulle springa på något i framtiden som jag vill ha något slags förhållande med. Sluta vända dig själv ut och in Josefina. Sluta med det alla kvinnor! Vi får inte tillbaka hälften så mycket som vi ger.

Det borde ju rimligen ge mig en chans att göra det bättre nästa gång? Att killen ska vara uttalad och insatt feminist har aldrig stått högst upp på min önskelista tidigare. Det borde nog göra det i fortsättningen. Om man ska ha en endaste liten chans.

Jag tänker på hur jag vill ha det i fortsättningen. Jag tänker att jag vill vara ensam, jobba på mig själv och inte träffa någon på riktigt på riktigt länge. Inte förrän jag funderat ut vad JAG är för en typ. Inte förrän jag vet vilken musik jag gillar, hur ofta jag vill äta godis, hur jag tänker när jag är själv, vart jag tycker om att resa, hur ofta jag vill träna, vilka sorters skämt jag gillar och vilken film jag helst hyr en lördagkväll. Inte förrän jag vet allt det där ska jag släppa in någon igen. Men så tänker jag - tänk om jag blir så bekväm och trygg med mig själv att jag aldrig någonsin mer behöver någon? Tänk om jag aldrig mer kommer känna sådär inför någon att "varsågod- du får mig, hela jag är din"? Tänk om jag aldrig mer behöver någon?

Tänk om ingen någonsin mer behöver mig?