I morgon ska jag åka till Uppsala. Det gör mig nervös. Är det att komma hem? Men Lund är ju hemma nu? Jag fattar inte! Lund är som en bubbla. Jag vet ingenting om någonting när jag är här. Jag hör inget, jag ser inget av världen utanför, men jag är lycklig. Kan jag verkligen säga att jag är lycklig just nu? Jag brukar inte vara så frikostig med det där. Men jo. Jag är lycklig här. Jag är lycklig i Lund. Jag är nöjd och tillfreds med min tillvaro här. Jag tycker om att man cyklar överallt och jag gillar att träffa nya människor här och jag älskar att vara på ställen där jag aldrig varit tidigare och jag gillar .. Rubbet, jag trivs med rubbet! Tack S för att du fick hit mig. Utan dig hade jag fortfarande suttit och rökt under mormors spisfläkt. (-Eller?)
Lund ser litegrann ut som en kuliss om kvällarna. I hela skåne blåser det så att man har svårt att gå upprätt, men i stan där jag bor är gatorna tysta och stilla. Inte minsta lilla löv rör sig. Kvällar när gatulamporna tänts och jag cyklar över en miljard våta löv brukar jag undra om jag inte egentligen är med i West side story på Dramatens stora scen. Det är så tyst! Suset från min cykels dynamo och min trasiga pakethållare som vibrerar när jag fräser fram över kullerstenen är det enda som hörs. Det är fantastiskt.
Och mitt i allt detta mina vänner. Såna som är nya och såna som är gamla. En familj! Och i alla fall två som jag älskar. (Jag är sjukt sentimental nu, jag har skrivit lycklig och älska i ett och samma inlägg.) Men jag gör ju det. Jag älskar er, fina människor som gör mitt liv mycket bättre och finare än det skulle vara utan. Lova att ni finns kvar när jag kommer tillbaka. Glöm inte bort mig.
Ta hand om Tiffany åt mig, E. S - spara lite vodka åt mig.
Jag saknar er redan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar