Men and mice

Hära!

När jag var ungefär sex år gammal lyckades jag under en semester i hälsingland övertala mamma att köpa två stycken dansmöss till mig. De var ju så söta! Mamma sa speciellt till i djuraffären att vi ville ha två stycken honor för att slippa besväret med att bli av med hundra nyfödda dansmusbebisar. "Ja-a-då" sa killen i affären, plockade upp två möss ur en plastlåda, inspekterade dem mycket noga, fastställde att de var av samma kön och så åkte vi hem med dem. Jag minns faktiskt inte vad de hette, men det var säkert nåt i stil med Snuttan, eller Mimmi kanske. I alla fall började Snuttan och Mimmi ganska omgående para sig med varandra. "Jaha" tänkte min mamma, "där ser man, ja homosexualitet ska ju vara vanligt inom djurvärlden också" och så funderade vi inte mer över det. Några veckor senare fick Mimmi musbebisar.

När vi märkte vad som var på gång stängde vi in Snuttan (Snutten?) i en kastrull med spån i för att han inte skulle äta upp sina egna ungar (vi hade läst att muspappor kunde göra det ibland, är inte det ganska symptomatiskt för män va? Ha! All uppmärksamhet ska de ha.) och så fick vi bevittna en dansmusförlossning. Mimmi var så tapper! Hon visste precis hur hon skulle göra! Mamma och jag satt i köket framför musburen, alldeles faschinerade. Efter varje musbebis som ploppat ut slickade hon rent efter den, åt upp fosterhinnor och rengjorde mycket noga efter sig. Mamma berättade att det var för att möss i naturen inte kan lämna en massa lukt- och blodspår efter sig, då är det stor risk att man blir en uppäten dansmus. Mimmi klarade biffen galant och fick åtta bebisar.

Tyvärr fick de där åtta bebisarna också barn med varandra, de beblandade sig helt vilt. De blev jättemånga! En bur blev två burar och mitt rum luktade alltid som en blandning av kutterspån och muskiss. När mamma tröttnat på att försöka mångla ut musbebisar till sina elever (hon tog till och med med sig mössen till skolan för att alla skulle tycka att de var söta och vilja ha en!) kom hon på en, i eget tyckte, god idé. Jag fick veta att Mimmi, Snuttan och deras barn och barnbarn hastigt och lustigt gått bort.

Det var inte förrän för två år sedan som min bror berättade att han fått mata sina boaormar med dem.

Jag kan se Mimmi framför mig, denna tappra barnaföderska. Jag kan se hur hon stelnar till när hon upptäcker ormen, hur hon fryser fast, hur hon inser att det här, det här kommer inte sluta bra för hennes del. Jag föreställer mig hur hon - helt faschinerad av det stora gapet framför henne - förlikar sig med situationen och tar ett steg framåt - i ormens riktning. Bara accepterar att det händer. Mimmi blir svald, levande uppäten av den stora ormen och hon kan ingenting göra åt saken.

Jag kan föreställa mig allt det där och det känns oroväckande bekant.